FILMRECENSIONER

Kikis Expressbud
Regi: Hayao Miyazaki
Premiär 23 november på SF.
4/5

Kiki är 13 år och i den åldern är det för varje ung blivande häxa dags att flytta hemifrån för att göra häxpraktik. Tillsammans med sin bästa vän, den svarta katten Jiji, sätter hon sig på sin kvast för att flyga till staden vid kusten för att se om de är i behov av en häxa. I den nya staden stöter de direkt på problem.
Kikis Expressbud är på många sätt en ganska traditionell filmisk berättelse; en ensam och i andras ögon annorlunda person kommer till en ny stad för att starta ett nytt liv.
Trots att filmen är gjord 1989 får den sin svenska biopremiär först nu. Den är lika vackert animerad som Miyazaki s andra filmer, som Spirited Away och Det levande slottet. Kikis Expressbud är dock klart mer jordnära än de andra filmerna av Miyazaki. Miljöerna är inspirerade bland annat av Stockholm och Visby och Miyazaki drömvärldar som upptagit stora delar av hans andra filmer finns inte med i denna film. Han lyckas också fördjupa karaktärerna något mer, mycket tack vare att den är mer avskalat berättad.
En annan stor skillnad är att denna film är mer riktad till barn än vad de andra har varit. Men det är en barnfilm som är klart sevärd även för en vuxenpublik. Den har inte många likheter med de animerade familjefilmer som produceras i Hollywood. Det här är en rak berättelse om utanförskap och ny vänskap som framkallar äkta känslor. Det traditionella i historien vägs upp av att karaktärerna i filmen är så olika varandra - allt från gamla tanter till talande katter finns med - och att de är porträtterade med sådan värme. Kikis Expressbud är en sympatisk och vacker film som man inte kan låta bli att smälta inför.
Niclas Gillberg

Evening
Regi: Lajos Koltai
Premiär: 23 november på SF Bio
2/5

Då var det dags då. Strax innan nomineringskarusellen drar igång kring de amerikanska galorna brukar de prestigefyllda mogenmelodramerna dyka upp, gärna baserade på bästsäljare om viktiga ämnen och med toppskådespelare ivriga att spela upp hela sitt känsloregister. Evening sviker inte på någon av dessa punkter. Å andra sidan bjuder den heller inte på minsta överraskning.
I filmen, som bygger på Susan Minots roman, ligger den åldrande Ann (Vanessa Redgrave) på sin dödsbädd, påpassad av sina döttrar Constance (Natasha Richardson) och Nina (Toni Collette). I ett töcken av minnen och medicin böljar tiden fram och tillbaka, från den samtida rivaliteten mellan döttrarna till en sommarhelg på 50-talet i den rika semesterorten Newport, där Ann mötte sin stora kärlek vid sin bäste väns bröllop.
Regissör Lajos Koltai har en gedigen bakgrund som filmfotograf, bl a för István Szabó, och Evening är sannerligen grann att se på. Varken Koltai eller manusförfattare Michael Cunningham (Timmarna) har dock fått fason på den här berättelsen om känslomässigt arvegods. Man har inte hittat vidare från rikemansklyschorna och inte heller fått till en fungerande form för historiens drömska utgångspunkt.
Trots att minnets vägar utgör själva grunden till berättelsen så är inte samspelet mellan tidsplanen särskilt genomtänkt. Varje gång Ann yrar om än det ena, än det andra i sin ungdom väljer man att klippa till en scen i 50-talet. Det finns sällan ens någon associativ länk mellan nu och då, utan de orytmiska övergångarna går bara till nästa kronologiska bröllopsscen. Som feberdröm betraktat måste det vara världens prydligaste. Lika fantasilöst och bokstavligt hanteras nutidens blodfattiga gräl mellan syskonen, där inte ens Toni Collette kan gjuta liv i sin karikatyr.
Mer levande är bröllopsbestyren i filmens dåtid. Kvartettdramat som utvecklar sig hjälper upp filmens tempo från sömnpuls till viloläge genom en energisk ensemble. Claire Danes spelar den unga Ann med en sådan närhet till känslouttryck att hon ibland lockas ge dem väl tydliga konturer. Hugh Dancy är så livfull som den självdestruktive aristokraten Buddy att man förlåter honom det typiska, och som den blivande bruden Lili visar Mamie Gummer - Meryl Streeps dotter i verkligheten - ett nervigt spel och något av sin mors självlysande kvalitet.
På ont och gott är Gummers närvaro en enda lång förkänning av Meryl Streeps inträde i filmen. När det väl kommer är det ett kärt återseende på flera vis och i deras enda scen tillsammans lyckas Redgrave och Streep med små medel lirka fram något som berör ur en annars grund och ljummen film. Tyvärr är det också filmens näst sista scen. Det är så dags då.
Christoffer Olofsson