FILMRECENSIONER

Paranoid Park
Regi: Gus van Sant
Royal
4/5

Ungdomsfilm har ofta fått dras med en didaktisk stämpel. Ungdomar - som tema eller som tänkt publik - ska man nalkas med ett tydligt ärende. Filmerna ska handla om generaliserbara problem och på bästa sätt tilltala en stor ung publik. Paranoid Park handlar om skateboard, high school-liv och ungdomsbrottslighet. Några övertydliga pekpinnar finner man dock inte här.
Gus van Sant som regisserat har rört sig bland tonåringar tidigare. Häromåret gjorde han i Elephant en lätt maskerad filmatisering av skolmassakern i Columbine. Den var visserligen nedtonad, ödesmättad och finurligt berättad, men hade med sin dagsaktuella koppling ändå svårt att inte framstå som en film i färd med att tolka det samtida problemet ungdomsvåld. I Paranoid Park arbetar van Sant med än mer subtila medel och då berättelsen är mindre relaterad till autentiska tragedier blir också tematiken mer tidlös. Samtiden är fortfarande högst närvarande - men mer som en melankolisk stämning än som en problemhärd.
För Paranoid Park känns med sitt dynamiskt stillsamma bildspråk med fokusskiften och handkamera, som en film som vilar i nuet. Inte bara med avseende på den samtida ungdomskultur som fokuseras. Här har vi också en audiovisuell estetik som på ett osökt sätt lägger sig både i takt och i otakt med tiden. I musiken plockas friskt från nu och då - ljud och tystnad får ett egenvärde som suggestivt samspelar med de grovkorniga och ofta dröjande bilderna.
Om de ungdomar berättelsen kretsar kring får vi inte veta mer än det mest nödvändiga. Alex (Gabe Nevins) är 17 och hans föräldrar ska kanske skiljas. Friheten finns på skateboardramperna - och runt dem. Nere vid floden i Portlands centrum har skejtarna skapat sin egen fristad under ett brofäste: Paranoid Park. Här samlas allsköns unga och alienerade. Alex dras till det farliga och när han tjuvåker godståg blir han upphov till en dödsolycka.
Kameran och Gabe Nevins ansikte spelar de centrala rollerna i den stillsamma och ödesmättade reflektion kring skuld och sorg som är formerad kring den fatala händelsen. Van Sant skapar en sinnrik väv av olika tidsplan som suggestivt binds samman av Gabe Nevins apati och staden Portlands lätt bedagade anonymitet.
Per Vesterlund

The Secret Life of Words
Regi: Isabel Coixet
Uppsalapremiär 25 januari på Fyrisbiografen.
4/5

En olycka inträffar på en oljerigg utanför den irländska kusten. Svåra brännskador på hud och ögon gör att Josef (Tim Robbins) måste få vård på plats, trots att arbetet avstannat. Hanna (Sarah Polley) är en hörselskadad fabriksarbetare som upplevs så inåtvänd av sina kollegor att hennes chef tvingar henne på semester. I stället tar hon anställning på den avfolkade riggen som vårdare av den blinde Josef.
Den enda bakgrundsinformation den fåordiga Hanna lämnar ifrån sig på sin brutna engelska är att hon har jobbat som sjuksköterska. Den amerikanske patienten, i mångt och mycket hennes motsats, är inte tyst i några långa stycken. Med lekfull frågvishet, som inte sällan trillar över i burdusa provokationer, tycks Josef vilja locka ut Hanna ur hennes skal. Samtidigt finns det en desperation i hans närmast mytomaniska pratbehov. Så sakteliga öppnar de sig för varandra på riktigt, och med det kommer hemligheter och trauman till ytan.
Mellan dessa två, av livet sargade människor, utvecklar sig så ett kammarspel om ordens helande kraft. Vad som på papperet låter konstruerat och melodramatiskt får som film en återhållsam skönhet som känns allt annat än forcerad. Isabel Coixet hittar fram till ett känsligt samspel mellan intima närbilder och expansiva vyer från en kall stålstruktur mitt ute i det hårda havet.
Ändå är det i skildringen av Hannas och Josefs inre liv filmen firar sina största triumfer. Sällan har känslo-stumhet porträtterats så övertygande. När ett leende för första gången letar sig fram i Hannas ansikte värmer det på riktigt. Lika genuina känns Josefs rödsprängda ögon, fjärran från gängse synskadeschablon. Sarah Polleys och Tim Robbins välankrade insatser är värda beundran.
När de emotionella vallarna brister så händer det i en överväldigande monologscen som är så stark att man slits mellan att titta bort och att inte blinka en enda gång. Här kommer gruvliga detaljer från det förflutna fram i ljuset och efter det är inget sig likt. Det tidigare så mystiska och allmängiltiga blir entydigt specifikt och filmens hjärtefråga framträder med tydlighet. Det pamflettartade kan man tycka vad man vill om. För min del nås gränsen för överpedagogiskt föreläsande vid utflykten till ett forskningsinstitut där allt ska förklaras. Annars har avslutningens bokstavlighet det försonande draget att Hanna och Josef kommer en bra bit på vägen till att bli hela människor. Och det vill man så gärna att de ska få bli.
Christoffer Olofsson

Juno
Regi: Jason Reitman
Premiär 25 januari på Filmstaden.
4/5

Juno MacGuff är 16 år och gravid. För en ung tjej från en vanlig amerikansk medelklassfamilj finns inget värre öde. Hon måste hitta på något drastiskt. Valet faller på att adoptera bort barnet till ett rikt par i villaförorten som hon får kontakt med genom en annons. Graviditeten och adoptionen visar sig bli en tuffare resa än Juno hade väntat sig.
Juno är regisserad av den unge kanadensaren Jason Reitman som för några år sedan gjorde den kritikerrosade komedin Thank You for Smoking. Den nya filmen är en komedi i samma anda men med en helt annan värme. Juno är en ganska skruvad komedi där karaktärerna är allt annat än normala. Juno själv har attityd och beter sig ofta på ett sätt som inte är helt lätt att relatera till. Men på något sätt lyckas man trots allt med kombinationen av attityd och värme. En viktig orsak till detta är Ellen Page som spelar Juno på ett alldeles utmärkt sätt och gör henne till en älskvärd karaktär. Även övriga skådespelare gör bra insatser och höjer den märkliga och rappa dialogen.
Juno är en mycket rolig komedi som hela tiden håller en hög nivå och nästan alltid träffar rätt. Filmen är dock inte bara rolig utan har ett för genren ovanligt djup och är till slut riktigt romantisk. Det är lätt att tro att en film om tonåringar med nödvändighet måste vara en ungdomsfilm, men så är det inte riktigt i det här fallet. Filmen har en humor och tar upp ämnen som kan tilltala betydligt fler.
Redan nu kan man utan att förhasta sig alltför mycket tro att det här är en av de bästa komedierna som kommer under året.
Niclas Gillberg