FILMRECENSIONER

There Will Be Blood
Regi: Paul Thomas Anderson
Premiär 22 februari på SF.
3/5

Paul Thomas Andersons nya film There Will Be Blood är baserad på en roman av Upton Sinclair och handlar om oljemannen Daniel Plainviews liv och leverne. Under några decennier får vi följa hans hänsynslösa väg mot rikedom. Det är ett ensamt liv där sveken mot sonen och alla andra i hans omgivning tär på psyket.
There Will Be Blood är en ambitiös och välgjord film. Det är ingen överraskning att den nominerats till åtta Oscars. Daniel Day-Lewis gör ett klassiskt Oscarsframträdande där inget saknas för att ta hem statyetten. Han får leva ut alla känslor man kan tänka sig. Tyvärr får han dock ta lite väl mycket plats vilket gör att han ofta är i vägen för den övriga berättelsen.
I sina tidigare filmer, som Magnolia, har regissören Paul Thomas Anderson en tydlig egen röst. Men i There Will Be Blood står han inte alls att känna igen. Hans stil har alltid byggt på ett samspel mellan musiken och en svepande rörlig kamera. Här saknas detta samspel i det närmaste helt. Anderson har gjort ett ganska traditionellt historiskt drama som liknar ett antal andra amerikanska storfilmer och som skulle kunna vara regisserat av vilken annan etablerad Hollywood-regissör som helst.
Kanske kan man finna svaret till detta i att Paul Thomas Anderson här har skrivit manus på en redan existerande berättelse, medan han vanligtvis brukar skriva sina egna historier. Detta lyckas han inte alls lika bra med. Visst är det välgjort och storslaget, men udden och egensinnet finns inte där. Det har alltid känts som att Anderson berättat historier som kommit direkt från hjärtat, men nu känns det som att hjärtat saknas.
Niclas Gillberg

Ping-pongkingen
Regi: Jens Jonsson
Filmstaden
4/5

Långfilmer är inte längre det enda sättet att göra sig bemärkt på för en filmregissör. Jens Jonsson är ett gott exempel. Med ett antal kortfilmer - och framför allt den hyllade tv-serien God morgon alla barn - bakom sig har han redan gjort sig känd för att med ett stiliserat bildspråk berätta okonventionellt om svenskt vardagsliv och skapat höga förväntningar inför biografdebuten.
Och Jonssons bildspråk känns igen. Ping-pongkingen är placerad i en norrländsk miljö som varken är nu eller då. Den berättar om människor lite vid sidan av, spelade av aktörer som ibland säger sina repliker som om de inte riktigt greppade ordens innebörd. Det sistnämnda är (för tydlighetens skull) ett gott betyg. Sällan ser man en svensk film som kombinerar en så briljant rollbesättning av till största del okända aktörer med en så konsekvent personregi. Den sparsmakade dialogen besitter i sin obekväma styltighet en autenticitet som verkningsfullt kontrasterar den lite artificiella scenografin och det medvetet stela kameraarbetet.
Mest imponerar nog Jerry och Hampus Johansson i rollerna som de bägge bröderna Rille respektive Erik. Rille är dramats huvudperson. Han är den ensamme och lite mobbade killen i unga tonår som har pingisen som andningshål. Brodern Erik är charmigare och mer social. De är som yin och yang, som Rille snusförnuftigt får beskriva brödraskapet.
Berättelsen cirkulerar kring dessa två bröder. De bor hos mamman, som har någon sorts damfrisering. Pappan (frånvarande ibland) är kanske på något sätt yrkesverksam som dykare. Mamman verkar ha någon sorts förhållande med Gunnar, som har någon sorts sportaffär. Att filmen på ett ovanligt genomfört sätt låter bli att förse oss med information om sina rollfigurer är helt på sin plats. Denna film tematiserar just osäkerhet respektive vetskap. Om hur hemligheter, lögner och rykten genomsyrar och äventyrar tillvaron.
Ping-pongkingen berättar också om brödraskap, ensamhet och kärlek på ett sätt som bitvis är plågsamt svårt att ta till sig, bitvis helt hypnotiserande. Det är kanske svårt att leva sig in i alla dessa udda existenser, men det är lika svårt att inte beröras av Jonssons egenartade men ändå varma skildring av utanförskap och ödslighet.
Per Vesterlund

Sweeney Todd
Regi: Tim Burton
Premiär: 15 februari på SF
3/5

Tim Burton har bytt bubblande chokladkaskader mot forsande floder av blod. Efter den färgsprakande och förhållandevis gladlynta Kalle och chokladfabriken är han nu tillbaka i den monokroma dystergotik som kännetecknar de flesta av hans galghumoristiska filmer. Denna mörka blodskvättarmusikal om den hämnande barberaren och hans kannibaliserande husfru utspelar sig mot en, på typiskt burtonskt vis, förvriden fantasiversion av 1800-talets trånga och smutsiga Londongränder. Det är så långt ifrån gräll singalongtechnicolor som det går att komma, men så är också Sweeney Todd lite av den traditionella musikalens antites.
Redan Stephen Sondheims teaterförlaga gick mot strömmen, inte minst genom de snåriga konststyckena till sånger. De föga trallvänliga bitarna om löss och smuts är kluriga att följa med i och, får man förmoda, än svårare att sjunga. Till huvudrollerna kunde Burton inte ha hittat några bättre lämpade än sin gamle vapendragare Johnny Depp och sin fru Helena Bonham Carter. Musikaliskt oskolade men fullständigt orädda hanterar de utmaningen på bästa vis. Ingendera är någon märkvärdig sångare men de lyckas hitta precis rätt individuella tonläge där dialog och sång trivs bäst ihop. De är strålande, i synnerhet den eldögde Depp. Resten av den stjärnbeströdda ensemblen lämnar dock en del att önska. Allas vår Borat, Sacha Baron Cohen, lättar förvisso upp med ännu en skojig etnisk karikatyr, men i rollen som den djävulske domare Turpin låter en trött Alan Rickman sig överglänsas av sina guldbyxor. Eftersom Burton har skalat bort mycket av sidospåren för att koncentrera sig på sitt huvudpar är dock skadan inte så omfattande.
Genom att fokusera på Sweeney Todd och Mrs Lovett vill Burton ge ben och märg till hjärtesorgen som är berättelsens kärna. Ändå bottnar inte tragiken. Han verkar rädd att gå vilse i musikalmaskineriet och har på så vis skapat en inbunden och moloken musikal. Eufori tillhör genrens basingredienser men i Sweeney Todd höjs bara pulsen när blodet, bokstavligt talat, strömmar till. Det är bara i de flyktiga och faktiskt en smula tjatiga slaktarstunderna som filmen innehåller lustfylld utlevelse. Även om här finns en poäng stupar det på tamheten i resten av filmen. Kanske ska vi vara tacksamma för att vi inte smittas av den demoniske barberarens engagemang. Likafullt ges vi rätt lite annat att bry oss om i denna förvånansvärt smakfulla och dämpade skröna.
Christoffer Olofsson