FILMRECENSIONER

Once
Regi: John Carney
Premiär: 21 mars på SF
4/5

Once skulle kunna beskrivas som en naturalistisk musikal, perfekt avpassad för en publik som föredrar introvert singer-songwriter-svårmod framför filmer där vanligt folk bryter ut i sång mitt på gatan. Det är lågmält, romantiskt och närmare dansk dogma än bullrig Broadway.
Även geografiskt befinner vi oss någonstans mellan Danmark och USA, närmare bestämt i Irland. Han är en gatumusikant som varje dag står på Dublins gator och skrålar Van Morrisons mest kända bitar och andra dängor av den typ som folk vill höra från trubadurer. När mörkret faller sadlar han om och sjunger ut sin hjärtesorg i egna kompositioner för de få som vill höra. Hon är en arbetslös ung tjeckiska som också är musiker och gillar vad hon hör.
... och ljuv musik uppstår, skulle man kunna säga, men då gör man det lätt för sig. Hur enkel berättelsen i Once än är så blir den aldrig banal eller helt förutsägbar. Framförallt så hittar den det där svårfångade som borde vara grunden för alla relationsskildringar men som ändå så sällsynt klingar sant på film: Hur en trevande kontakt uppstår mellan två människor och utvecklas över tid. Så enkelt, men också så svårt.
Nybakade John Carney står för manus och regi och han gör det med lätthet och utan tillstymmelse till filmskolemanér. Ointresserad av överkreativa bildvinklar eller krystade hopp i tid och rum närmar han sig istället sitt par lugnt och oforcerat. I kategorin relativa nykomlingar med stor mognad och känslighet får han sällskap av sina skådespelare. Markéta Irglová gör sin första filmroll och även om många känner igen Glen Hansard som rödtotten i Commitments så har han mest ägnat sig åt musik sedan den filmen. Den uppriktiga nerven i deras spel understryks av att de tillsammans har skrivit och framför sångerna, däribland den nyligen Oscarbelönade Falling Slowly.
Once är varm, rolig och innerlig. För att inte mysighetsfaktorn helt ska slå i taket kan det nämnas att viss svärta finns runt kanterna på denna berättelse om två människor som bara kan uttrycka sig genom maskerande metaforer och melodier. Det gör den gott.
Christoffer Olofsson

Walk Hard
Regi: Jake Kasdan
Filmstaden
2/5

Genreparodier är en svår konst. Att hitta ett antal konventioner i en given filmtyp är kanske inte så mödosamt. Att sedan driva gäck med samma klichéer låter sig nog också enkelt göras. Däremot är det inte en helt enkel match att viga en hel lång film åt att parodiera en genre. Oftare förmår blixtbelysande korta pastischscener roa på ett effektivare sätt än långa omständliga produkter - vilket ju en nittiominuters film ibland kan tendera att vara.
När man redan i första scenen inser att Walk Hard är en uppenbar parodi på filmen om Johnny Cash - Walk the Line - från häromåret, känns det som man kommer att ha ett par ganska långa timmar framför sig. Walk Hard handlar om country- och rocksångaren Dewey Cox (John C. Reilly). Innan en konsert tänker han 71 år gammal över sitt liv. Det blir ramen i en lång återblick från barndom, över skivsuccéer och drogmissbruk, till ålderdom. Känns upplägget igen?
Detta är alltså i hög grad en parodi på en specifik film. Samtidigt driver man också med en hel genre - så kallade bio-pics, filmer om berömda personers liv. Dessutom tar man chansen att lustifiera ett antal portalgestalter i rockhistorien. Och när man ändå håller på så kan man ju såga lite allmänna hollywoodkonventioner på en gång. Man slår åt många håll. Dessvärre gör man det väldigt löst och ofokuserat. För att slå många flugor i samma smäll är det en fördel om de sitter nära varandra. Det gör de verkligen här, och ändå misslyckas man pinsamt nog att träffa en enda.
Varför man överhuvudtaget ska ge sig på att parodiera filmen om Cash är en gåta. Bio-picgenren har många gjort roliga saker med - inte minst fejkdokumentära Spinal Tap (1984), om ett band som är ett lackmuspapper på all rockkultur från sextiotal in i ishallseran, är en klassiker. Den hölls mycket uppe av den kvasidokumentära formen. Att med spelfilmskonventioner driva med samtidskultur verkar vara svårare. I Walk Hard blandas överdriven sentimentalitet med plump och burlesk sexualisering på ett sätt som gör att man ömsom skruvar generat på sig, ömsom sitter och gäspar.
När Dewey Cox möter Dylan eller Beatles - eller gör en variant på Beach Boys-sångaren Brian Wilsons legendariska droginfluerade mastodondtprojekt - är det dock lite roligare. Dessa stunder där man faktiskt kan fnissa lite igenkännande räddar, tillsammans med den faktiskt genomgående väl genomförda musikdelen, filmen från lägsta betyg.
Per Vesterlund

Flyga drake
Regi: Marc Forster
Premiär: 28 mars på SF
4/5

Den tyskfödde regissören Marc Forster har på 2000-talet gjort flera uppmärksammade filmer i helt olika genrer, däribland Monster’s Ball, Finding Neverland och Stranger Than Fiction. Forsters nya film är ett drama som utspelar sig under fyra decennier och är baserad på den bästsäljande romanen Flyga drake av Khaled Hosseini.
Flyga drake handlar om Amir som växer upp i 1970-talets Afghanistan. Efter en statskupp i landet tvingas Amir och hans far fly till USA. Det är en historia om att tvingas lämna allt man byggt upp och starta om i ett nytt land och om skuld som aldrig kan återbetalas.
Flyga drake är en mycket gripande och sympatisk historia. Ett problem som går genom hela filmen är dock att den är för lite karaktärsdriven. Det är hela tiden händelseförloppet som står i centrum och den tar sig aldrig riktigt tid att stanna upp och reflektera. Det hade den vunnit på. Nu är dock inte skadan så stor på grund av att historien som berättas är så stark. Dessutom lyckas man trots detta framställa filmens karaktärer på ett mångtydigt sätt. Detta mycket tack vare fantastiska skådespelarinsatser. Bäst av alla är den persiska skådespelaren Homayoun Ershadi som här spelar Amirs pappa och som tidigare varit med i Kiarostamis Smak av körsbär och spelar i Alejandro Amenábars (The Others) kommande film Agora. Han ger en tyngd och ett djup till sin karaktär som är något utöver det vanliga.
Filmatiseringen av Flyga drake är på det hela taget mycket tänkvärd och välgjord. Forster visar återigen prov på sin mångsidighet som regissör och lyckas göra ett drama som dröjer sig kvar länge.
Niclas Gillberg