Kall skräck med nyanser
John Ajvide Lindqvist har inrett ett eget rum i den svenska litteraturen. I gränslandet mellan högt och lågt - mellan skräckgenren och modern dystopi - berättar han om smuts, ondska och ensamhet. Och om osäkerhet. I Ajvide Lindqvists böcker är osäkerheten ett karaktärsdrag hos trasiga och av livet misshandlade rollfigurer. Samtidigt blir den också ett tillstånd hos läsaren, som leds in i värld som till förvillelse liknar vår svenska vardag, men där hela den gotiska traditionens skräckgalleri har tagit plats.
I Låt den rätte komma in är det vampyren som gör ett återbesök i den svenska förorten. Tidigt åttiotal i Blackeberg utanför Stockholm. Oskar (Kåre Hedbrant), en mobbad 12-årig pojke, ser en jämnårig flicka flytta in i grannlägenheten. Ett antal mord sker i trakten. Flickan Eli (Lina Leandersson) bor med en man, kanske hennes pappa, som heter Håkan (Per Ragnar). Håkans uppgift visas snart för tittaren - han mördar åt Eli. Mellan Oskar och Eli växer vänskap och kärlek fram. Eli blir ett stöd i kampen mot mobbarna, Oskar överger inte Eli trots att han efter hand förstår att hon är vampyr.
I sin filmversion har Alfredsson på ett magnifikt sätt lyckats hitta ett bildberättande som förmedlar Ajvide Lindqvists stämningar. Vi möter en kall och färglös, men ändå nyansrik, värld. Inte olikt Roy Anderssons tidlösa svenska landskap, men med en helt annan filmisk optik. Här söker kameran hela tiden upp delarna av scenrummet. Fönsterhaken, telefonen eller Rubiks kub - alla får de närbilder förärade. När kameran inte går nära, växlar Alfredsson ändå hela tiden fokus. Förmål och ansikten träder ut och in i suddighet eller skuggor. Ibland - men inte ofta - beledsagade av tidstypisk rekvisita i bild och på ljudspår. En radiosignatur, en leksak, en skiva med Gyllne Tider. Sedan kommer vi naturligtvis också nära huvudpersonernas ansikten. Hedbrant och Leandersson är helgjutna i sina roller De gör inte så mycket, men det behöver de inte heller. Här gör Alfredssons kamera jobbet.
Huvudrollsinnehavarnas underspel och den dystra scenografin skapar alltså tillsammans med det precisa och sparsmakade bildspråket en filmisk parallell till förlagans litterära stil. När det gäller berättelsen är dock relationen till Ajvide Lindqvists roman inte lika kongenial. Utan att jag vet riktigt hur det går till transformeras den dystra och kusliga moderna saga som jag för några år sedan läste till en effektiv filmberättelse om hämnd, vänskap och övermänsklighet - eller om fantasi. Ibland dras mina tankar ofrivilligt till Pippi Långstrump, eller Karlsson på taket. Den ensamma pojkens behov av stöd förkroppsligas i en räddare, i en allsmäktig ängel som står utanför vardagen.
