Skamlöst uppriktigt
Inge är en sömmerska i 60-års åldern som numera extrajobbar hemifrån. En dag ska hon leverera ett par uppsydda byxor till Karl, som är tiotalet år äldre. Besöket slutar med sex på vardagsrumsgolvet. Inge överraskas av förälskelsens dragningskraft, inte minst eftersom hon är lyckligt gift med Werner sedan 30 år.
Sjunde himlen är en skamlöst uppriktig film om relationer. De många sexscenerna mellan människor på ålderns höst har redan uppmärksammats, något som både är förståeligt och lite missvisande. Visst är saker som naken hud med rynkor och åldersfläckar tämligen unika i filmsammanhang, men det är långtifrån det märkvärdigaste med Andreas Dresens film. Sällan har sexualitet skildrats så varsamt och verklighetsnära på film, oavsett ålderskategori.
Filmen är en rak och saklig berättelse som i sin vardaglighet berättar om något av det största som kan hända mellan människor. Det faktum att de inblandade har nått pensionsåldern är kanske inte huvudsaken, men det drar onekligen vissa saker till sin spets. Inges, Karls och Werners situation understryker tidens obönhörlighet och det själviska i att bli kär. När Inge beslutar sig för att berätta om kärleksaffären för sin make hårdnar situationen. Det är svårt att lämna och att bli lämnad och Inge ställer sig frågan om det rör sig om en tillfällig förbindelse eller ett nytt skede i livet.
Filmens enkelhet ska inte förväxlas med det banala. Dresens osminkade minimalism är hypnotisk och drar oss effektivt in i situationen. I de intima ögonblicken - här avses inte bara de avklädda - kommer kameran vibrerande nära, men de långa tagningarna med avståndsbilder är minst lika påträngande. Närvaron ger en förhöjd intensitet som gagnar filmens många fnittriga, bubblande stunder lika mycket som dess känslomässiga avgrundsdjup.
Mycket är förstås skådespelarnas förtjänst. Horst Westphal och Horst Rehberg är gripande som de båda männen, men framför allt är det Ursula Werner som förmedlar kärlekens smärta och glädje. Hon gör det med en sådan självklar trovärdighet som ser så enkel ut att man undrar varför det är så sällsynt på film. Fast, som Andreas Dresens orädda och känsligt gestaltade film visar, är det enkla långtifrån simpelt.
