Vacker saga med mycket svärta
Väntar man sig av Coraline och spegelns hemlighet en sackarindrypande och trygg animation för de allra minsta bedrar man sig ordentligt. Bakom den oskyldiga fasaden gömmer sig en grym och existentiell saga i Bröderna Grimms anda, där primalskräcken kan skrämma vettet ur både stora och små. Vet man att den är gjord av dockanimationsgeniet som regisserade Nightmare Before Christmas och är baserad på en kortroman av gotgurun Neil Gaiman bör man dock inte bli tagen på sängen av svärtan i sagan. Det är ju inte män som dras till det glättiga i tillvaron direkt.
Det gör inte Coraline heller. Långtifrån en sedvanligt blid sagoflicka är denna blåhåriga elvaåring surmagad och ogin mot det mesta i sin omgivning. Kanske förståeligt eftersom hennes föräldrar beslutat att flytta ut på landet, där allt är grått, blött och trist. De ska skriva en trädgårdsbok men har inte tid att höja blicken från datorskärmen, än mindre ta sig ut i trädgården eller umgås med sin dotter. På upptäcktsfärd i det stora huset hittar Coraline en dörr till en annan värld, där allt är som hemma fast ändå inte. Här sprakar det av värme och färger. Här finns också en annan mamma och en annan pappa och de har minsann tid för Coraline. Det enda de inte verkar ha är ögon. På deras plats sitter istället stora, svarta knappar.
Denna andra värld är en grann och vasstandad flugfälla som förför både Coraline och oss i publiken. Här får Henry Selicks vidunderliga fantasi fritt spelrum. Med förtjusande groteskerier blir filmen till en skönt förvriden festmåltid för ögonen. Den närmast vanvettiga cirkusen av delikata upptåg som följer har en detaljrikedom som förbluffar. Försöker man ta in allt på första försöket blir man lätt vimmelkantig.
Själva berättelsen blir den stabiliserande faktorn. Selick leder oss stadigt genom villervallan och utvecklar Gaimans engagerande historia utan att tappa fokus. Även när de allra mest praktfulla animationssekvenserna drar uppmärksamheten till sig så är vi intensivt indragna i Coralines öde. Dramatiken laddas dessutom med symboliska kvaliteter som sinnrikt flätats in i det tempofyllda berättandet.
De konstnärliga ambitionerna är högt ställda och frågan är om inte var och en av dem infrias. Filmen är en av de vackraste filmer på länge, inte bara för de som gillar animation utan för alla som uppskattar filmkonst. Henry Selicks gotiska drömvaudeville är iscensatt med kärleksfull omsorg och magnifik fullödighet som gör barn av oss allihopa. Filmen visas i 3D på vissa biografer, men även i två dimensioner är Coraline och spegelns hemlighet fullständigt berusande.
