Svensk independent i världsklass
Det handlar om hälsopedagogik i Johan Jonasons debutfilm. Om ambitionen att vägleda, motivera och stimulera människor till en livsföring som befrämjar hälsa. Eller kanske snarare om en ironisk satir mot vår tids svårigheter - och besatthet av - att bemästra vantrivsel och ohälsa.
Den har kallats fräsch, denna lågmälda film som är en del av Filminstitutets rookie-projekt där låg budget och oprövade namn paras samman. Snarare är det väl en ganska ofräsch historia Jonason iscensatt. Sällan har väl svensk film rört sig så självklart i den internationella independentfilmens sunkiga landskap. Vi ser personer i övre medelålder som vantrivs och mår dåligt. I centrum ser vi Roy (briljant gestaltad av Björn Andersson) och hans hustru Ylva (lika lysande Eva Fritjofsson). Roy är deprimerad och har ryggont, Ylva har ledsnat. En alternativ behandlingsform är lösningen.
Mycket mer behöver inte sägas om intrigen. Denna samtida svenska standardberättelse blir i Behandlingen dock allt annat än ordinär. Terapeuten Carl (Emil Johnsen) använder mycket speciella metoder. Roy blir ensam gäst på ett behandlingshem. Förnedring och planlösa fysiska övningar möter honom.
Ibland kommer man att tänka på några tidiga filmer av Roman Polanski, där ett laddat samspel mellan människor i trånga ovanliga situationer dominerar. Behandlingen är dock inget kammarspel, utan den är snarare upplagd som en sorts svart fars. En fars som snarare fascinerar än roar. Bildspråket är sparsmakat och spelplatserna ofta gråa eller typiska (eller både och). Ljudet är värt ett särskilt kapitel - elektronmusik och påträngande miljöljud understryker det oupphörliga obehaget som präglar filmen.
I många avseenden är detta alltså en stark långfilmsdebut. Framför allt imponerar modet att inte slå in de öppna dörrar som temat inbjuder till. Detta är ingen Hälsoresan II, utan en film som med betydligt mer subtila manér berättar om vår samtid och den längtan efter alternativa vägar till lycka som uppfyller den.
