Ond tro

Thrillern har mer och mer kommit att bli en genre som tematiserar det rationella. Kanske är det alla polisfilmernas fel att vi som åskådare förväntar oss att sakligheten dominerar i mötet med det irrationella – vilket de våldsamma dåd som fokuseras ju representerar. Genren föreskriver överblick och logik, sedan kan dess groteska motiv vara nog så svårfångade för en klar tanke.
I Kristian Petris ”Ond tro” kommer dessa genrenormer på skam från början. Hos huvudpersonen Mona (Sonja Richter) finns inte ett spår av rationellt agerande när hon konfronteras med offret för en seriemördare. Mona har nyligen flyttat från Danmark till en anonym svensk stad för att arbeta på bank. På väg till en krogkväll med kollegerna går hon förbi ett lik. Här gör hon inte som man brukar i sådana här filmer. Hon skriker inte, hon tillkallar inte hjälp; istället börjar hon gräva med fingrarna i såren efter mördarens bajonett.
Vi får inte veta mycket om Monas bakgrund eller liv. Däremot konfronteras vi på ett närmast brutalt sätt med hennes upplevelse av lika delar otrygghet och fascination efter mötet med våldet. Hon blir närmast besatt av den mordvåg som gisslar staden, och tillsammans med enstöringen Frank (Jonas Karlsson) börjar hon följa i mördarens spår.
”Ond tro” är en film om en rädd och besatt kvinna, men det är också en film om staden. Om ett urbant landskap som är välbekant och vardagligt men ändå kusligt och främmande. Petri (och fotografen Hoyte van Hoytema) undviker skickligt alla landmärken som skulle kunna precisera platsen. Monas hemstad består helt av ”any spaces whatever”, för att citera Gilles Deleuzes benämning av den europeiska efterkrigsfilmens urbana anonymitet.
Om man vill konfronteras med en kittlande mordgåta, eller ryckas med i en stadig berättarmässig framåtrörelse, så är ”Ond tro” inte att rekommendera. Kanske inte heller om man längtar efter igenkänning och identifikation. Däremot skänker Petris och Hoytemas bilder en suggestiv visuell stadga som sällan skådas i dagens film. Här möter våra bakgator och parkeringshus 1920-talets tyska expressionism, allt medan Alfred Hitchcocks olika hjältinnor (Anny Ondra, Tippi Hedren) går igen i stillsamt magnifika Sonja Richter. En i bokstavlig bemärkelse sevärd film.