Svinalängorna

Mitt i luciamys med man och barn störs Leena av ett telefonsamtal som berättar att hennes mor ligger svårt sjuk och med ett rämnar hennes lyckliga familjebild. Leena har inte berättat för någon att hennes mor fortfarande finns i livet. Makens omedelbara reaktion är att packa barnen i bilen och börja den långa bilresan mot sjukhuset och Leenas barndomskvarter.
Det finns något djupt betvingande över långfilmdebuterande regissören Pernilla Augusts drivna filmatisering av Susanna Alakoskis klasskildring av finska invandrare i 60- och 70-talets Sverige. Från det första telefonsamtalet till det som avslutar berättelsen borrar filmen sig ned i Leenas personliga historia av fattigdom och elände, alltmedan hon själv kämpar emot minnena som bubblar upp emot ytan.
Den första återblicken till barndomen kommer passande nog i badhuset, dit Leenas flyr sin familj och sitt förflutna, och sedan sköljer minnena över oss följsamt, våg efter våg. Lika tveklös som den strömlinjeformade storyn är, lika sakligt och koncist är Augusts karaktärförankrade symbol- och bildspråk som verkligen bottnar i berättelsen istället för att flyta omkring ovanpå.

Noomi Rapace gör inget bättre än outgrundlig intensitet, något som kunde bli rätt tröttsamt i Millennium-trilogin, men som den vuxna Leena blir hon en utomordentlig projektionsduk för ett förflutet som allt tydligare avtecknar sig. Hennes briserande-bomb-spelstil är ett utmärkt verktyg för August att arbeta med och resten av den fläckfria ensemblen att förhålla sig till. Inte minst blir Tehilla Blads genuint berörande insats som den utsatta Leena som barn ännu starkare i relief.
Pernilla Augusts stringenta version har kanske tappat en del av Alakoskas språkspecifika humor och berättelsens renodling mot livslögnen som försvarsmekanism har skrapat bort en del av klassperspektivet. Men allt finns där i detaljerna ändå, på ett vis som bara filmmediet kan uppnå, i scenografin, skådespelet och bilderna i en rad av filmens många fint observerade scener. När dessutom den nedlåtande bostadsbolagsrepresentanten avslutar nyckelöverlämningen till Leenas nyinvandrade familj med instruktionen att inte spola ned tidningar i toaletten råder det inga tvivel längre. Även på film är ”Svinalängorna” en sällsynt skildring av ett stycke svensk historia som håller upp en inte så vacker spegel mot vår samtid. Det är bilder som hemsöker mig långt efter att de på personlig försoning har bleknat.

nbsp;