Odjuret

Två unga kvinnor brutalt mördade av två unga män. Något sådant stod det på löpsedlarna för några år sedan när ett uppmärksammat dubbelmord inträffade på Hallandsåsen. Martin Jern och Emil Larsson (Fjorton suger) närmar sig denna tragedi med den uttalade ambitionen att söka verkligheten bakom tidningsrubrikerna och sanningen bortom plattityder om ondska som inte går att förstå. De unga filmmakarna tar avstamp i det stereotypa. Det tar en god stund innan de lyckas landa i något annat.
För vad annat än schabloniserade ska man kalla de inledande lantisluktande scenerna från huvudpersonen Kims vardag? Där sitter han, nedsjunken i soffan bredvid sin kriminelle och kroppsbyggande pappa, mitt ibland proteindrinkar och bulkmedel, högljutt klagande över att tv:n är trasig och att det inte finns något att göra. Kärnfullt berättande i all ära men det blir lite mycket klyschor om våldskultur i glesbygdsunderklass på ett bräde.

Än mer typiskt är porträttet av Ylva, den ena av tonårsflickorna. Det är i behandlingen av hennes frireligiösa församlingsmiljö och kopplingen till spirande ungdomssexualitet som filmens knapphändiga schemata gör sina rollfigurer de största otjänsterna, inte minst genom Nicolaj Schröders rent parodiska väckelsepastor. Vita spetsblusar och överdrivet rosiga kinder hjälper heller inte den tappert kämpande Emelie Sundelin att göra Ylva till något mer än bara en karikatyr. Alldeles klart håller Jern och Larsson synd och förlåtelse som centrala i sin berättelse men det är storheter som förblir mer än lovligt outvecklade.
Det dröjer en lång stund innan den korthuggna ”Odjuret” och dess fåordiga rollfigurer kommer vidare från det allra mest självklara, men när den gör det så tar den sig ordentligt. Inte minst gäller det skildringen av det andra mordoffret, Susanne. Gemensamt för alla huvudpersoner är att de vill bort från den lilla hålan de bor i, men hon vill ta vägen via den lokala strippklubben med trädtoppsdrömmar som är något alldeles extra. Sofie Karlssons uttrycksfattiga nedslagenhet när hon misslyckas med att vara sexig nog på uttagningen är en oväntad variation på välkänt tema. När hon till råga på allt måste montera ned dansstången hon har haft uppsatt i sitt rum för att betala tillbaka skulden till mamma blir det ordentligt gripande.
Nu är det här mer de manliga förövarnas historia än de kvinnliga offrens, och för den blivande mördaren Kim handlar allt om att få en chans att glömma och gå vidare. Han vill bort från sitt förflutna och sin omgivning som hotar att dra ned honom i kriminalitet igen. Det är ingen ovanlig berättelse men den berättas med naiv omedelbarhet och rå uppriktighet. Vad som börjar som svagheter blir i slutändan filmens verkliga styrka. Kim söker ett sätt att uttrycka sina känslor i en hårdhetskultur och där finns en parallell till skådespelaren Magnus Skogs trevande försök att visa känslorna bakom en panna i djupa tuffhetsveck som blir dubbelt berörande. Det blir ett minnesvärt porträtt av en ung vilsen man som till slut väljer väg, tyvärr bara så fel. ”Odjuret” blir mänskligast av alla och om det är sanning eller plattityd är upp till var och en att avgöra.