Dogtooth

Lite oväntat var det ändå att den grekiska ”Dogtooth” gick och blev Oscarsnominerad för bästa utländska film i vintras. Nog för att den är en av förra årets bästa filmer, men det känns som att den mest nominerades trots, snarare än tack vare, sina kvaliteter. Dogtooth är en rätt så känslokall studie i mänsklighetens allra mörkaste sidor, brutal och besynnerlig i sin lakoniska klarsynthet, där dialogen är lika korthugget monoton som karaktärerna entoniga. Inte direkt sånt som brukar premieras av akademin alltså. Det kan också nämnas att filmen är väldigt skojig.
En motsägelsefull kombination låter det kanske som, men det är en del av den genreöverskridande filmens strategi. Redan från första scen kombineras till synes motstridiga element och får extra skjuts av varandra: Tre syskon lär sig nya ord från en gammal ljudbandspelare. Ett hav, får de veta, är en skinnfåtölj med armstöd i trä, utflykt är ett tåligt material som man tillverkar golv av och en karbin är en vit, vacker fågel. Storögda och utan att ifrågasätta tar mannen och de två kvinnorna – fast mest liknar de förvuxna barn – till sig de nya ordens betydelser. Det visar sig att de har hållits isolerade i samma hus hela sina liv av sin vanvettigt auktoritära far och medlöpande mor. Den lustiga manipulationen av ord är bara en del av härskarmetoden, barnens värld styrs med järnhand även genom annan vilseledande information – som att man först är mogen att lämna huset när man tappat sina hörntänder eller att katter är människoätande monster – och med uppfostringsmetoder inspirerade från hundavel. Yttre influenser är obefintliga, åtminstone tills fadern bjuder in en kvinnlig säkerhetsvakt från sitt jobb för en smula praktisk sexualundervisning. Det sätter igång ett oundvikligt händelseförlopp med genuint oväntade hållplatser på vägen.

Som synes väjer Dogtooth inte för det bisarra, något som går igen i filmens alla delar, från skådespelare till scenografi. Den begränsade världsbilden understryks av ett trångt bildspråk där ramarna ofta skär av individerna vid halsen eller tränger ut dem ur bild. Hela sanningen är skymd, lika mycket för den som för oss. Dogtooth skaver och skevar, på ett ganska underbart vis, och gör stundtals rätt ont att se på, men alla element samverkar och ändamålet är mer än bara simpel absurdism. Briljant skildras hur individen reagerar under tryck och hur en totalitär makt söker kontrollera den enskilde med ett system av belöning och bestraffning. Kommunikationsmedlen ska kontrolleras, ända ned till språkets minsta beståndsdel. Det är en vass politisk allegori regissören Giorgos Lanthimos har fått till, och även om han lånar friskt från Haneke och Buñuel för ändamålet, och dessutom sniffar lite på både Lynch och von Trier på vägen, så behöver han inte skämmas i det sällskapet.
Ironiskt och underhållande nog är det Hollywood, i egenskap av några gamla videokassetter, som sätter bollen i rullning i totalitarismens boning. Kanske är det inte så konstigt att det här skruvat obekväma mästerverket går hem i individualismens förlovade land, trots allt.

nbsp;