At Night I Fly
Premiär 25 november på Fyrisbiografen.
Skildringar från fängelser finns i överflöd, inte minst i spelfilmer och tv-serier. Där är det ofta våldet och den tuffa miljön på fängelset som tycks fascinera. Det är inte lika vanligt att man går på djupet och ger en inblick i hur det verkligen är att sitta inlåst hela livet. Det mer spektakulära står oftast i vägen och stjäl uppmärksamheten.
Dokumentären ”At Night I Fly”, som utspelar sig på ett av USA:s tuffaste fängelser, New Folsom Prison, är ett undantag där man verkligen lär känna de intagna och får en betydligt mer mångfacetterad bild av fängelselivet. Filmen börjar dock genom att beskriva just fängelsets våldsamheter och det säkerhetstänkande som finns överallt. Även om mycket av det som behandlas i den här delen är sådant som man sett förr behövs det för att skapa en känsla av vad som händer på hela fängelset. Det är fascinerande att filmskaparna lyckats få till ett så bra bildmaterial, att de har tillåtits komma så nära vakter och intagna.
Den verkligt intressanta delen av filmen är när den handlar om kulturprojektet Arts in Correction. Lyckligtvis är det också filmens huvudfokus, eller snarare ligger fokus på de intagna som deltar i projektet. Det låter egentligen ganska tråkigt att göra en film om ett kulturprojekt på ett fängelse, men i det här fallet kunde man inte ha gjort ett bättre val.
Här får vi lära känna personer som på riktigt har något att säga om livet i fångenskap. De försöker inte hävda sin oskuld, utan diskuterar istället skuldfrågan på ett väldigt uttömmande sätt. Åsikter ställs mot varandra och det blir en dynamisk diskussion om känslan av att vara inlåst för resten av livet och vad straffet har för betydelse för den enskilda människan. Men filmen är inte enbart en intellektuell resa, utan bjuder på både skratt och stora känslor. Många gånger berör filmens huvudpersoner djupt och visar upp personligheter som man inte förväntar sig hör hemma i ett högriskfängelse.
”At Night I Fly” har också en hel del estetisk skönhet. Den är väldigt välfotograferad och har en stämning som få dokumentärer lyckas frambringa. Detta tillsammans med att personerna i filmen verkligen har något att säga om sin situation gör filmen till en njutning från början till slut.
nbsp;