The Skin I Live In

Var rädd om ditt skinn, för det tar aldrig slut, så skaldade Olle Ljungström finurligt i det tidiga 80-talets postpunk. I Pedro Almodóvars nya film ”The Skin I Live In” problematiseras Ljungströms uppmaning betänkligt. Här står huden i motiviskt centrum för en extraordinär skildring av begär, identitet och yta.
Som synes håller Almodóvar fast vid sin etablerade uppsättning av temata. Dessutom vilar denna film tungt på återbrukat gods. I mångt och mycket är det en ny version av Franjus gamla skräckklassiker ”De bestialiska”, men ”The Skin I Live In” är också skyldig Hitchcocks ”Vertigo” eller de olika berättelserna om Frankenstein en hel del.
I centrum står plastikkirurgen Robert Ledgard (Antonio Banderas). Han presenteras som en besatt person sysselsatt med svårhanterliga och kontroversiella projekt. På makronivå att konstruera en artificiell hud okänslig för sol och eld, frånstötande för insekter. På mikronivå – inlåst i hans källare, en ung kvinna insnärjd i avancerade kroppsstrumpor och bandage.
Att bilderna från de vetenskapliga seminarier där Roberts idéer om genmanipulation och försök på levande människor hudflängs av kolleger hör samman med interiörerna från källaren där Vera (Elena Anaya) hålls fången står snart klart för åskådaren. Hur de gör det är dock mer oklart, och filmens största förtjänst är det intrikata sätt som den tragiska och bisarra berättelsen successivt nystas upp.
Lite mer betänksam ställer jag mig (faktiskt) ibland inför Almodóvars visuella estetik. De ständiga kameraåkningarna mot en fond av mer eller mindre slät kvinnohud kan visserligen försvaras med att man problematiserar blicken och begäret. Inte minst med hänvisning till det metaperspektiv som den konstskatt av modellmåleri som pryder väggarna i Roberts slott. Samtidigt finns här oavsett uppsåt ändå ett inte så litet moment av ren och skär voyeurism.
Det hade kanske inte framstått som något problem om det inte börjat kännas så tjatigt. Vi har sett Almodóvars kameror cirkulera kring kroppar i ett antal år nu – och hans tankar kring åtrå och utbytbarhet. Det har oftast blivit suggestivt, intressant och/eller gripande. Det är det i många stycken även i ”The Skin I Live In”, men berättelsestrukturen, skådespelarna och musiken är en större behållning än (de visserligen vackra och eleganta) bilderna.

nbsp;