Mörkt med enstaka ljuspunkter

Bröderna Dardenne har under halvtannat decennium inrättat ett eget filmiskt landskap. Om Ingmar Bergman sagts ha spridit en dyster Sverigebild över världen, måste den bild av Belgien som Dardennes etablerat ses som nattsvart. Eller grå. Deras bilder av Liege med omnejd har ofta haft en dov färgskala. Vi har sett slitna urbana miljöer och människor i marginalen – kriminella, illegala immigranter, prostituerade och missbrukare.
Barn och ungdomar har ofta viktiga roller i deras filmer. Så också här. I ”Pojken med cykeln” heter centralgestalten Cyril (Tomas Doret). Han är i elvaårsåldern och har blivit lämnad att bo på ett skolhem. Pappan är ensamstående och ser ingen möjlighet att ta ansvar för ett barn. Titelns cykel är Cyrils – pappan har lovat leverera den till barnhemmet – men han säljer den istället och underlåter dessutom att besöka sin son, samt att meddela sin nya adress.

Den tragik och misär som möter är inledningsvis kompakt. Som ofta i bröderna Dardennes väldigt precisa berättande finns dock enstaka ljuspunkter. Här i form av damfrisörskan Samantha (Cecile de France) som tar sig an Cyril. Hennes åtagande blir naturligtvis allt annat än lätt. Filmen handlar dock inte så mycket om hennes heroiska insats för Cyril. Pojken med cykeln må vara gripande, men detta är ingen sentimentaliserande berättelse om uppoffring. Här kommer istället olika moraliska situationer att stå i centrum. Vad får en människa att begå onda handlingar? Hur berätta sanningen för ett barn? Hur stå för sina handlingar? nbsp;

Denna film har redan jämförts med klassiska ”Cykeltjuven” eller Truffauts ”De 400 slagen”. På sitt sätt relevanta referenser, med tanke på den centrala roll Cyrils cykel spelar, eller med avseende på kampen mot barnhemsmiljön som kan minna om Truffauts film. Samtidigt haltar liknelserna en smula. Pojken med cykeln kan med sina mörka bilder från ett samtida Europa kanske stilmässigt knyta till neorealistisk sanningslidelse, men här finns inte det tydliga samtidsorienterade politiska program som utmärkte viss italiensk efterkrigsfilm. Inte heller finns här något som pekar mot den franska nya vågens filmiska lätthet.

Detta är snarare en ganska stram film. Men inte stel. Med ett drivet och effektivt bildberättande och fantastiska aktörer är Pojken och cykeln ännu en i raden av bröderna Dardennes berättelser om skuld och ansvar, vilket är ett gott betyg.