Ännu mera pengar

I den första filmen efter Jens Lapidus romaner om Stockholms kriminella värld häromåret valde regissören Daniel Espinosa att låta pengarna skymmas av våldsamheter och relationer. Brustna förtroenden, stolthet och känslor stod i centrum. Babak Najafi är lite mer explicit och krass i uppföljaren. Här kretsar allt kring de snabba cash som titeln utlovar.
Åter möter vi JW (Joel Kinnaman). Efter tre år på anstalt på väg att återanpassas till den värld av entreprenörskap och riskkapital som han en gång kastats ut ur. Hans gamla bekanta från den mer skuggiga sidan av huvudstadens ständiga köpfest, Mrado (Dragomir Mrsic), Jorge (Matias Varela) och Mahmoud (Fares Fares), delar hans dröm om pengar men inte hans naiva ambitioner att gå den smala vägen. Under en helg gör slumpen att deras vägar korsas på de mest olycksaliga sätt.

Babak Najafi gjorde häromåret i mörka och täta ”Sebbe” en av de starkaste svenska vardagsskildringarna på länge. I ”Snabba Cash II” är mörkret väl så kompakt, men vardagen är utbytt mot de kriminellas mer extraordinära tillvaro. Illusionslösheten och våldet blir ibland närmast monotont. Det är faktiskt inte särskilt spännande, det finns inga hjältar att sympatisera med, knappt några verkliga dramaturgiska konflikter. Även om berättelsen är händelserik i sin förtätning – och elegant sammanvävd – saknar den också mycket av den emotionella och sentimentala excess som gjort mången amerikansk gangsterskildring till klassiker. nbsp; nbsp;
Det finns dock mycket som väger upp. Kasten mellan de olika intrigtrådarna är rappa och medryckande. Kameran växlar dynamiskt mellan snabba klipp och långsamt närgångna bilder. Najafi vinner mycket ur skådespelarnas ansikten, ur deras röster. Och han låter med hjärtskärande fingertoppskänsla små skärvor av det ordinära Sverige kontrastera det bottenlösa mörkret – flickor som hoppar hopprep, en barnteckning, ett hjärta på dörren som säger välkommen. nbsp; nbsp;
I vissa avseenden är alltså detta en mycket bra film. Samtidigt kan jag inte avhålla mig från att fundera över vad som egentligen är dess syfte. Saluförd som en underhållningsfilm är den snarare ett dovt avgrundsvrål från den urbana vildmarken än en thriller. Paradoxalt nog kanske mer meningsfull sedd i relation till ”Sebbe” än som en uppföljare till ”Snabba Cash”. nbsp; nbsp;