Ångest och värme

Raša är en tjugoårig tjej som bor tillsammans med sin pappa i ett litet samhälle i nordvästra Skåne. Pappan har slitit ut ryggen men får inga pengar från Försäkringskassan så Raša försörjer dem båda med sitt packarjobb på grönsaksfabriken. Packa sallad gör hon bättre än de flesta, men vad hjälper det när fabriken måste göra nedskärningar? nbsp; Och hur lätt är det för en utan vare sig gymnasieutbildning eller körkort att hitta ett nytt jobb i en småstad där allt känns nedläggningshotat?

Gabriella Pichler visar den bruksortens verklighet hon själv växte upp i. Det är ett Sverige sällan skildrat på film, ett samhälle som luften har gått ur och som präglas av en form av kollektivt mindervärdeskomplex. På sitt sätt kämpar Raša mot allt detta. Hon behåller sin grundmurade yrkesstolthet under Arbetsförmedlingens nedbrytande söka jobbkurser och hela vägen ut på en arbetsmarknad som inte vill veta av henne. Hennes smittande energi drivs av lika delar optimism och desperation. Intensivt drar nykomlingen Nermina Lukač i rollen med oss in i Rašas öde och vägrar släppa taget.

Trots sin geografiska och sociala specificitet är det inte ett dugg överraskande att Gabriella Pichlers långfilmsdebut har väckt uppståndelse vid prestigefyllda filmfestivaler i så vitt skilda länder som Italien, Kanada och Sydkorea. Hennes socialrealism med sitt känsliga arbete med amatörskådespelare ligger nära internationella storheter som Ken Loach och även Brderna Dardenne, men framför allt osar ”Äta sova dö” av en autencitet som inte är någon annans. Framgångsreceptet är en sällsynt lyckad kombination av allmängiltighet och egenart.

Anmärkningsvärd är även Pichlers förmåga att måla i fler färger än svart. En mindre talangfull filmskapare hade renodlat eländesskildringen och visst har filmen sin beskärda del ångest och misär. Men det som verkligen dröjer sig kvar när filmen är över är den kärleksfulla värmen och gemenskapen mellan karaktärerna och den milda humorn. Det är en genuint medmänsklig humor som springer ur vardagliga observationer och aldrig sker på bekostnad av vare sig karaktärer eller tillvarons trovärdiga tragik.