Hejdlös patetik

Det ska sägas på en gång. Hade ”2 dagar i New York” varit femton minuter kortare, och om det hade varit de sista tjugo minuterna som hade förtätats och rensats upp, hade betyget blivit i alla fall ett snäpp högre. Om jag bara skulle betygsätta det jag tycker bäst om i denna film – respektlös fars i högt tempo – hade det blivit högt. Om jag istället koncentrerar mig på sådant jag ogillar med den – som pretentiösa inspel om livet, döden och evigheten – närmar man sig istället bottennivån.

Julie Deplys uppföljare till fem år gamla ”2 dagar i Paris” är alltså bitvis riktigt rolig och underhållande. Precis som i föregångaren är idén på sitt sätt enkel. Europa (Paris) möter Amerika (New York). Den gången reste Marion (Delpy själv) hem till Frankrike och familjen med sin pojkvän – kulturkrockar inträffade. Den här gången har Marion barn och en ny man, Mingus (Chris Rock), och det är hennes familj som hälsar på henne på Manhattan. Kulturkrockar inträffar.

Att iscensätta en fars (en film med sådant tempo som ”2 dagar i New York” har är en fars och inget annat) om kulturella koder och divergerande konventioner är ingen lätt match. Idén må vara enkel men hantverket svårt. Omdöme och fingertoppskänsla krävs. Länge är denna film om mötet mellan smarta och medvetna östkustbor och burdusa och frigjorda besökare från gamla världen riktigt fyndig och fartfylld. Delpy är som en kvinnlig Woody Allen på metamfetamin, medan hennes pappa (Albert Delpy) framstår som något av en uppgraderad Åsa Nisse-figur i ny gestalt.

Fartfylld film är dock energikrävande och i de scener där timingen saknas, eller där de ibland smaklösa skämten får bara lite för lång tid på sig, kan det snarare bli irriterande än roligt. När konstnären Marion så i samband med en vernissage säljer sin själ som ett koncept till (av alla) Vincent Gallo (som spelar sig själv) inträder någon slags cinematisk paltkoma. Hejdlös komik bryts mot hejdlös patetik och svårsmält metatematik.

Det är synd, för filmens första hälft erbjuder många tillfällen till skratt. Valet och hanterandet av aktörer är väl utfört. Men det verkar som om Delpy strävat efter att ge filmen ett djup som berättelsen inte riktigt lever upp till – något som dessvärre förstör lite av det goda komedihantverket. Ibland uppstår konstnärlig kvalitet där man inte anar det, ibland är det tvärtom. Vill man fundera över detta knepiga faktum är ”2 dagar i New York” ett belysande exempel.