Hoppfullt men livlöst

Här om året nådde Andreas Öhman stor framgång med debutfilmen ”I rymden finns inga känslor”. Genom den romantiska komedins struktur berättades om vänskap, funktionshinder och småstadsliv. I nya filmen ”Bitchkram” är greppet delvis nytt. Nu berättar Öhman om vänskap, livslögn och småstadsliv. Allt stöpt i den romantiska komedins formkoncept.

Det handlar om Kristin (Linda Molin) som efter avslutad gymnasieskola får chansen att fara till New York på lokalblaskans bekostnad. I utbyte ska hon skriva krönikor om hur en ung svensk tjej upplever drömmarnas Manhattan. En vild studentfest med efterspel sätter punkt för drömmen. Hon missar planet. Men kanske finns en utväg, storstadsupplevelser kan ju iscensättas från annan plats. På kuppen får hon syn på sig själv, och möter dessutom äkta vänskap.

Vackra, unga, vita människor ur medelklassen som blir lyckliga. För mot alla odds blir de ju det till slut. Kanske uttrycker detta drömuppfyllande någon sorts hoppfullhet. Man ska våga vara sig själv och stå för den man är, då ordnar det sig. Självbedrägeri växlas in i självkänsla.
Ganska ordinär livsvisdom som tema, således. Och Öhmans förvecklingskomedi har dessutom en story gammal som gatan. Journalister som ringer in fejkade reportage och räds upptäckt bjöd redan stumfilmen på. Något som i sig inte behöver vara något problem. Det är ju fortfarande ett tacksamt uppslag, och med drivet berättande och effektiv bildspråk är ”Bitchkram” en trots allt ganska underhållande film.

Det är snarare det sammantagna estetiska tilltalet som stör mig. Visserligen är detta en ungdomsfilm, men varför denna ständiga disneyfiering som präglar så många filmer idag? Det vilar något tillkämpat infantilt över detta tjattrande och pladdrande på vägen mot lyckan. Det måste ju inte se ut så här bara för att man vänder sig till ung publik. Där Lukas Moodysson en gång i ”Fucking Åmål” kunde klä en snarlik berättelse och liknande tematik i en autentiserande och livfull nittiotalistisk nyrealism, har ”Bitchkram” en stildräkt som snarast är artificiell och livlös.

Och kanske rymmer denna artificiella stilisering hos 10-talskomedin en falskhet som sträcker sig bortom stilen. I ”Bitchkram” och en del andra samtidskomedier verkar på något märkligt sätt målet för människornas strävan hållas intakt, oavsett om resan dit radikalt ändras. Som ville man säga att sätt att leva och tänka är blott framgångsfaktorer, utan värde i sig. nbsp;