Befriande nedskruvat

Det är mycket som överraskar med Steven Spielbergs ”Lincoln”. Förväntningarna på ett svulstigt historiskt epos om den mest omhuldade av amerikanska presidenter infinner sig med samma självklarhet som den intar tätposition inför Hollywoods glittergalor. Oavsett om man uppfattar det som förhoppningar eller farhågor så kan det konstateras att de i mycket liten utsträckning infrias.

”Lincoln” saknar det mesta av de tilltagna känslosvängningarna som vanligen förknippas med Spielberg, även när scenerna formligen ber om det. Trots att lockelsen att skildra något av det amerikanska inbördeskrigets många slag i spektakulär stil måste ha varit stor så är slagfältets brutaliteter främst begränsade till filmens första minuter.

Till största delen utspelar sig filmen istället i maktens korridorer i Washington. Korridorer förresten, som det skildras här var det mest skumma kyffen och trånga kammare. Likafullt var det här lagförslaget som skulle avskaffa slaveriet i USA tog form. Spielbergs och manusförfattare Tony Kushners (”Angels in America”) oväntat snäva fokus är det bakomliggande politiska ränkspelet som åstadkom denna milstolpe. Det är krigets sista frustande andetag och presidentens sista månader i livet. Många hade kanske trott på en mer svepande historisk skildring men avgränsningen är befriande och möjliggör en tillfredställande fördjupning.

Allra mest befriande är ändå det nedskruvade tonläget. På det hela taget är filmen eftertänksam och smått sävlig. Med viss omständlighet arbetar den sig metodiskt framåt och när lugnet punkteras är det ofta av explosiv vältalighet. Något som förhöjer det helgjutna intrycket är att allt detta är så kongenialt med Daniel Day-Lewis vidunderliga gestaltning av presidenten. Day-Lewis har visserligen tagit för vana att imponera stort med sina porträtt men aldrig så här avslappnat, till synes utan åthävor.

Den relativa lågmäldheten går igen överallt, till och med tonsättningen av Spielbergs vapendragare John Williams är klädsamt nedtonad. Som alltför bekant med den vanligen utlevande spelstilen hos Sally Field sitter man gärna och hoppas på att återhållsamheten även ska ha smittat av på hennes presidentfru. Dessvärre reducerar hon och Spielberg i slutändan fru Lincoln till en i den långa raden av fieldska hysterikor. Det är en betydande plump i protokollet för ett i övrigt mäktigt birollskollektiv och en annars väl sammanhållen film.

Frågan är ändå om inte det mest oväntade med ”Lincoln” är hur galant den undviker att skriva oss på näsan med ett budskap om hur långt vi har kommit och vilka stordåd som uträttades i frihetens namn då någon gång för hundrafemtio år sedan. Vad som istället framträder är likheten med vår egen politiska tid och det eviga behovet av ödmjuka kompromisser och envetna förhandlingar. Inte lika tacksamt att försöka summera i ett prisvinnarklipp men så mycket mer tänkvärt.