Kvick och lekfull metafilm

Det handlar om berättande. Germain (Fabrice Luchini) undervisar i franska. Skolan heter Gustave Flaubert Lycée och har nyligen genomfört en reform som innebär skoluniform och ny pedagogik. Vår huvudperson är dock inte så trakterad av det uniforma. Han är en bildningsaristokrat som snarare vill leva upp till skolans namn än till dess nya vision och policy.

François Ozons senaste film har presenteras som en thriller men är ju mest en sorts metafilm. I centrum står litteraturen och konsten. Dels de mästare som Germain dyrkar, men också eleven Claude och hans förmåga att erövra skrivandets färdighet. Dessutom handlar det om Germains fru Jeanne (Kristin Scott Thomas) och det galleri hon driver. Där presenteras installationer som tenderar att tangera verkligheten.

Vad är konst och vad är sanning? Den frågan ställer sig Germain och Jeanne också inför Claudes skoluppsatser. De handlar om hans infiltration i klasskompisen Raphas familj. På briljant prosa beskriver arbetarsonen Claude sitt alltmer skeva intresse för vännens så normala medelklassfamilj.

Även Germains intresse för Claudes uppsatser är skevt. Till en början bistår han med små berättartekniska knep. Snart blir det dock svårt att hantera fiktionerna om Raphes familj. Och är de verkligen bara fiktioner? Claude och Germain manipulerar oupphörligen varandra, Claude genom den fascinerande följetongen om sitt intrång i den normala familjen som hans lärare inte kan sluta läsa, Germain genom de litterära grepp han bistår med. Och tillsammans manipulerar de sin omvärld. nbsp;

Att litteraturen är farlig är en tveklös slutsats att dra av ”Bakom stängda dörrar”. Samtidigt tycks den också nödvändig för oss, även om Ozons tonläge är lite för cyniskt och distanserat för att kunna härbärgera någon entydig lovsång till diktandet. Snarare är detta en kvick och lekfull film, som med sälta och svart humor lyckas skapa underhållning ur ganska tragiska bilder av uttråkad medelklass och ensamma ungdomar.

Naturligtvis spökar Madame Bovary, inte bara genom namnet på skolan. Här finns missriktat begär, oförlösta drömmar och ett par olyckliga äktenskap. I sitt tilltal verkar dock Ozon lika angelägen att uppnå hitchcocksk ironi som flaubertsk. Här refereras smart till filmhistoriska hörnstenar som Rear Window och Vertigo.