Minimalistiskt reningsbad

Det senaste decenniet har Béla Tarr nästan kramats ihjäl av cineaster världen över. Den svårmodiga ungrarens mest kända verk, som ”Werckmeister harmóniák” eller den sju timmar långa ”Sátantangó” har hyllats som sublima exemplar av en utrotningshotad art: den europeiska konstfilmen. I Sverige har det varit knäpptyst. Faktum är att Turinhästen är den första av Tarrs filmer som får svensk distribution. I grevens tid får man väl säga eftersom regissören har sagt att det här är hans sista film.
Hur glädjande det än är att Béla Tarr äntligen får chansen att möta en svensk biopublik så är det osannolikt att han med ”Turinhästen” når horder av nya beundrare. Även om ingen av hans tidigare filmer har varit några skrattfester så hör ”Turinhästen” till hans mindre tillgängliga verk. Men den som ger sig i kast med den belönas i slutändan.

Det börjar med en berättarröst över svart bildruta, en omsorgsfullt återberättad anekdot om Friedrich Nietzsches ingripande vid en hästmisshandel. Händelsen föregick filosofens sammanbrott och förlorade förstånd. Det är oklart om hästen i filmen som följer är densamma som räddades av den tyske religionskritikern, men föreställningar om Guds död eller världens undergång är åtminstone aldrig långt borta. Kusken bor tillsammans med sin vuxna dotter i ett fallfärdigt ruckel mitt ute i en vindpinad ödemark. Domedagsblåsten tjuter oavbrutet i stugans dörr och fönster hela vägen genom filmens sex kapitel under lika många dagar. Pappan och dottern kliver upp, klär på sig, hämtar vatten, kokar två potatisar och äter dem. Nästa dag gör de ungefär samma sak. Om och om igen. I tystnad. Så värst mycket mer än så händer inte i ”Turinhästen”.

Det går inte att komma ifrån att filmens monotoni är tålamodskrävande. Det är inte bara det avskalade musiktemat som går runt, runt, som ett malande kvarnhjul. Repetition och tomhet är filmens ytliga attribut men det är teman som fördjupas på vägen mot avgrunden. ”Turinhästen” är den typen av film som endast kan bemötas med underkastelse eller trots. Till en början är det lätt att vara den som stretar emot men Béla Tarrs becksvarta värld är så betvingande att kapitulation snart är ofrånkomlig. Det handlar inte om att man dras in. Snarare äter sig filmen in och biter sig fast.

För dem som söker mer traditionella argument för sitt bioval måste nämnas Fred Kelemens närmast överjordiskt vackra filmfoto i svartvitt. Béla Tarrs signum har länge varit ett vidunderligt bilddjup under meditativt långa tagningar där människor rör sig långsamt från ett bildplan till ett annat. I dessa avseenden gör ”Turinhästen” ingen besviken. Det är en film full av skönhet men den kan inte med bästa vilja kallas behaglig.

Trots allt detta lämnar ”Turinhästen” efter sig en känsla av välbehag. Visst har det att göra med att den representerar en på våra biografer numera sällan skådad filmtradition och att det därför är värmande att se den där. Faktum är ändå att detta minimalistiska reningsbad har en uppiggande effekt. Det är resultatet av en prima prövning i cineastisk askes. Den rekommenderas alla som har känt att de har fått i sig för mycket smaklöst biogodis.