Skarp analys av klass och kön

Joyce Carol Oates roman ”Foxfire – en tjejligas bekännelser” kändes som ett otippat val för den franske regissören Laurent Cantet. Hans senaste långfilm, guldpalmvinnaren ”Mellan väggarna”, är en mästerlig studie av en lärare och hans elever i en i allra högsta grad samtida parisförort. Steget därifrån känns långt till den här amerikanska historien om ett gäng 13-åriga flickors våldsamma framfart i femtiotalets Brooklyn. Så fort filmen börjar blir dock släktskapen tydliga.

Ligan Foxfire bildas som en reaktion mot fattigdomen och orättvisor som omger tjejerna. Anförda av den socialistiskt orienterade Legs slår gänget tillbaka mot de som förtrycker och förödmjukar dem, företrädesvis männen i deras omgivning. Den identitetsstärkande och berusande känslan av tillhörighet som uppfyller tjejerna är smittande men euforin mattas av när oroligheterna tilltar.
Tankar om gruppdynamik, maktrelationer och socialt våld löper som en röd tråd genom Cantets filmer ända från hans häpnadsväckande debut ”Överflödiga människor”. Dessa idéer vidareutvecklas i ”Foxfire”, inte minst när gruppen radikaliseras. För det gör tjejligan onekligen och omvärldens reaktion på detta oliktänkande låter inte vänta på sig.

Kommunistskräckens USA är förstås en tacksam historisk fond att måla på för en samhällskritiker som Cantet. Den femtiotalistiska tidsandan och miljön är omsorgsfullt skildrade med en välgörande avsaknad av scenografiska krusiduller. Alldeles tydligt har ändå de utgjort en betydande utmaning för den socialrealistiskt lagde regissören, vars tidigare erfarenheter främst har inneburit samtidsskildringar med närmast dagspolitisk europeisk agenda.

En av de främsta fröjderna i ”Mellan väggarna” är det finkänsliga arbetet med amatörskådespelare. Där uppnåddes en alltigenom trovärdig och djupt berörande naturalism. Ligan i ”Foxfire” består också av nybörjare i skådespelaryrket. Av begripliga skäl så låter inte femtiotalsslang lika självklar i deras mun som modern fransk hos parisiska tonåringar. Flera av dem övertygar ändå – framför allt är Raven Adamson lite av ett fynd i rollen som Legs – men det är inte tack vare den emellanåt ordentligt styltiga dialogen.
Samtalet – eller snarare den mer eller mindre vilda diskussionen – har alltid varit ett centralt inslag i Cantets filmer och även inom ramen för ”Foxfire” fyller det en naturlig funktion. Kanske borde han den här gången ha gått hårdare fram med förlagan, eller åtminstone skalat i sitt manus och helt enkelt silat snacket. Som film hade det gett en bättre balans. I sina bästa stunder är ”Foxfire” en både sympatisk och skarp analys av klass och kön. Tyvärr drunknar detta inte sällan i överdrivet bokstavliga dialogscener med repetitiv övertydlighet. Med lite vassare gallring i materialet hade det inte behövt hända.