Woody Allen levererar

Ställd inför en ny film av Woody Allen fylls man med lika delar förväntan och oro. Mannen bakom klassiker som ”Annie Hall” och ”Hanna och hennes systrar” har ju, för att uttrycka det milt, blandat och gett de senaste åren. Topparna har blivit både lägre och mer sällsynta. Personligen har jag inte imponerats av de europeiska exkursioner som inleddes med buller och bång i London med ”Match Point” och sedan slutgiltigt gick vilse nbsp; med Owen Wilson där någonstans kring ”Midnatt i Paris”. Därför hoppas man att skådesplatsen för Blue Jasmine, San Franscisco – med dess relativa närhet till hans verkliga hemmaplan New York – signalerar en stigande formkurva. Fast oron att det skulle kunna vara ett fåfängt försök att återuppliva forna glansdagar hänger förstås kvar.

Så fort filmen startar är dock tvivlen som bortblåsta. När Woody Allen är på rätt humör har han alltid varit en effektiv berättare som inte slösar tid på oväsentligheter. Här trampar han gasen i botten på ett mer resolut sätt än på länge och tillåter oss inte slappna av förrän det hela är över.
Rikemansfrun Jasmine försöker komma på fötter igen efter att hennes man fällts för grov ekonomisk brottslighet och hon hamnat på bar backe. Hon lämnar New Yorks societetsliv och återupptar kontakten med sin arbetarklassyster Ginger i Kalifornien. Hennes krackelerande självbild och krasade förhoppningar om framtiden skär sig fullständigt med den arbetarklasstillvaro hon hamnar i hos Ginger och hon stöter sig med allt och alla.

Likheten med Tennessee Williams ”Linje Lusta” har påpekats och det riktigt känns hur Allen njuter av att vända och vrida på sina parafraser. Visst finns det mycket av Blanche Dubois i Jasmine men har man en svaghet för Allens nittiotalsfilmer så påminns man än mer om de välskrivna kvinnokaraktärerna i exempelvis ”Fruar och äkta män” och kanske allra mest om den fantastiska Judy Davis i ”Harry bit för bit”. Jasmine är minst lika minnesvärd, mycket genom Cate Blanchetts och Allens sätt att porträttera henne lager för lager. De bygger upp henne alltmedan hon rasar samman. Jasmine må vara både självupptagen och osympatisk men mot slutet av filmen har hon vår medkänsla och förståelse.

På sistone har Cate Blanchett slösat bort sin avsevärda talang i ganska ytliga produktioner. I rollen som Jasmine kan hon spela ut hela sitt register och en mindre begåvad skådespelare hade lockats till överdrifter. Blanchett inleder filmen i en tjattrig monolog på flygplanet till västkusten med en nervig intensitet som sedan aldrig släpper taget. Verbalt redogör hon för allt mellan himmel och jord, men inte för den livskris som Jasmine försöker kämpa sig igenom. Den återfinns istället mellan raderna och i aktörens blick.
Hennes vibrerande insats till trots, så är ett bevis på filmens styrka att birollerna också är fullödiga karaktärer som känns som människor av kött och blod. Woody Allen lockar här vassa tolkningar ur så vitt skilda skådisar som Sally Hawkins, Andrew Dice Clay, Alec Baldwin och Louis C.K. Att de dessutom kan få rum att göra det inom ramarna för ett så precist höghastighetsmanus som detta är än mer beundransvärt. Jag minns inte när Woody Allen senast var så här tajt och tveklös. Nästa gång ska jag inte tvivla.