Glömda revolutionärer

Från början hade de ju kämpat på samma sida. Den iranska revolutionen av 1979 drevs först av såväl liberaler och socialister som av islamister. Shahens repressiva enpartistat skulle störtas. Filmaren Nahid Persson Sarvestani var ännu bara tonåring men aktiv på revoltens vänsterflank. Hennes berättelse är välkänd. Den sekulära diktaturen, i vilken man kanske kunde leva som man ville men inte uttrycka regimkritiska tankar, övergick i ett annat skräckvälde. Shahen flydde landet, men det tvingades också Nahid och många andra vänsteraktivister göra.

De som inte lyckades fly fängslades. Många avrättades, till dem hörde Nahids lillebror. Men egentligen var det nog henne de var ute efter. De trettio år som gått sedan flykten har präglats av bortträngda minnen och skuld. The survivors guilt brukar syndromet kallas, överlevarens strategi att inte vilja minnas det som hänt. Först nu har hon börjat minnas, genom att filma.

För några år sedan kontaktade hon den störtade shahens hustru. ”Drottningen och jag” blev en film om detta möte mellan två iranska kvinnor i exil. Under revolutionen var drottningen symbolen för det som skulle förstöras, nu delade de två ödet att ha tvingats fly. I ”Min stulna revolution” är Persson Sarvestanis fokus istället hennes systrar i kampen. De vänsteraktivister som inte hann undan, utan som tvingades till mångåriga fängelsestraff.

Nu har också många av dem sedan länge lämnat Iran. Nahid finner dem i Sverige, Tyskland, Norge och England. Hon låter dem berätta om den förnedring och misär de upplevde under Khomeinis terror på åttiotalet. Det är helt fruktansvärda vittnesmål, ändå bränner det inte till. Kanske för att det vi faktiskt får se saknar dramaturgisk nerv. I ”Drottningen och jag” fanns en konstant spänning mellan regissören och hennes objekt. Här delar nästan alla medverkande både upplevelser och åsikter. Deras berättelser griper, men den ganska slätstrukna filmiska form som de förmedlas genom neutraliserar. Samtal i känslosamt samförstånd varvas med ett profillöst bildspråk och regissörens förklarande berättarröst.

Vid ett tillfälle tidigt i filmen tycks det hela tätna. Nahid har funnit sin gamla mentor från barrikaderna, en några år äldre kvinna som också lyckades fly. De möts i San Fransisco, men det blir en besvikelse. Hennes gamla förebild börjar dagen med att be till Allah. Förkrossad reser Nahid snabbt därifrån. För hennes filmfigur må reaktionen vara förståelig och logisk. Men regissör Persson Sarvestanis oförmåga att gripa tag i situationens komplexitet förvånar. Istället för att låta konflikter som denna bära vidare, blir minnet av den krossade drömmen om det sekulära och demokratiska Iran som de alla bar på märkligt endimensionellt. Berättelsen om hur revolutionen stals må vara tragisk, gripande och intressant. Men någon riktigt laddad film har detta tyvärr inte blivit.