Utan eget språk

Stoffet till denna filmberättelse är knappast obekant. Historikern Åsa Linderborgs självbiografiska uppväxtskildring från sjuttiotalets Västerås är redan klassisk. Om den knappt fyraåriga flickan som stannar hos sin pappa när mamman lämnar för en ny man. Om alkoholism, arbetaridentitet och manlighet, men också om en tid som gått förlorad. En tid som kanske är folkhemsutopins sista suck. nbsp;

När en film bygger på en bok är dess kvalitet sällan avhängig av hur troget den förhåller sig till sin förlaga. De många verkliga filmklassiker som också har litterär grund är oftast notoriskt otrogna. När författaren Linderborg offentligt går ut och avvisar Kjell-Åke Anderssons filmatisering behöver det följaktligen inte innebära något negativt, mina egna förväntningar ökar kanske istället något.

Jag blir dock lite besviken. Dels för att filmen faktiskt i mångt och mycket följer bokens händelseförlopp ganska troget, dels för att den inte lyckas skapa en egen berättelse av ”Mig äger ingen”. Detta är en film med ett dubbelt förhållande till språket. Å ena sidan visar den ytterst medvetet vad en rad socialt orienterade svenska filmer redan på den tid då det begav sig (det vill säga sjuttiotalet) också sökte visa: människor som inte förmår kommunicera. Människor som oavsett klass, kön eller etnicitet saknar ett eget språk att hantera sin samtid genom. Är man marxist kan man kanske kalla det en bild av alienationen.

Å andra sidan är ”Mig äger ingen” på ett mer omedvetet plan i sig själv också en film utan ett eget språk. Som lite valhänt prövar en rad troper och stilar utan hitta ett konsekvent tilltal. Om händelserna och replikerna (i stort sett) hämtats från Linderborg bok, har dess form hämtats lite här och var. Främst stör ljuset och ljudet, eller rättare sagt musiken. Här finns de eviga svenska gitarrerna, lite ödsligt ekande toner med mycket rymdkänsla och en lagom skvätt blues. Här finns fabriksbyggnader mot solnedgång, här finns starka arbetarkroppar i skenet från smältugnen. Men här finns också de blacka bilderna av förorternas trista huslängor i gråväder och de ödsliga miljonprogramlägenheternas ekande tystnad.

I sin bok förmådde Åsa Linderborg säga något nytt om sjuttiotal, klass och kön. Hon utmanade rent av eländesbilderna av det alienerade förortslivet, utan att tappa politisk udd. Dessutom berättade hon en gripande historia. Den har kvaliteter som överlever även in i Kjell-Åke Anderssons filmatisering, och genom Mikael Persbrandts formidabla rolltolkning av pappan ges den till och med ytterligare dimensioner. Att även filmen förmår röra till tårar sker dock snarare trots, än tack vare, dess många visuella klichéer. nbsp; Och några nya insikter om Sverige – då eller nu – lyckas tyvärr filmen inte förmedla.