Borde vara drabbande

Lesley kör skolbuss längs de slingriga landsvägarna i ett snötäckt Maine i nordöstra USA. En eftermiddag glömmer hon att söka igenom bussen ordentligt och morgonen därpå hittar hon en kraftigt nedkyld pojke längst bak i bussen. Kölden har under natten försatt honom i koma och tragedin löper som svallvågor genom det lilla industrisamhället.

Lance Edmans debutfilm gagnas av ett frostkrispigt och kontrastlöst filmfoto med urvattnade färger. Bildestetiskt hittar han sina förebilder i amerikansk 70-talsfilm och vid sidan av att vara högst njutbart i sin egen rätt understryker det intrycket av att tiden länge har stått still i den här hålan. Andra inspirationskällor har inte lika odelat fördelaktig effekt.

Redan bilderna på den gula skolbussen längs de slingriga vinterfrusna bergsvägarna för tankarna till Atom Egoyans mästerliga ”Ljuva morgondag” från 1997, där en sublim Ian Holm spelade en advokat som sökte skuld och förklaring efter en mer omfattande bussolycka. Hur orättvist den jämförelsen än slår mot den mindre raffinerade ”Bluebird” så är likheterna för många för att helt bortses från. När pojkens ansvarslösa moder, Maria, blir uppsökt av en advokat på sjukhuset för att driva en stämningsansökan är det därför befriande att det spåret inte ägnas så mycket uppmärksamhet och Edmans film tillåts finna sin egen stig.

I ”Bluebird” hittar vi inga externa krafter som vrider åt skruvarna. Här finns inte ens någon konfliktstegring i traditionell mening. Istället mynnar filmen ut i en serie småberättelser som ringar in den tysta desperationen i ett litet samhälle som efter år av hot om nedläggning och avfolkning är nära självutplåning. Amy Morton och Louisa Krause som Lesley respektive Maria mejslar minnesvärt ut två människor fastfrusna i tillvaron. Deras familjer porträtteras också med pregnans men för dessa biroller anas dessvärre en brist på stoff och utveckling.

Bristerna utgör en dramaturgisk frustration som kunde ha kompenserats av ett psykologiskt djup. Lance Edmans hyser en sympatisk tilltro till sina aktörer men ger dem inte tillräckligt mycket att arbeta med. Som konsekvens blir ”Bluebird” alltför stillastående. Efter ett tag börjar denna dramatiska anemi alltmer framstå som filmens egenart, dess alldeles särskilda kylslagna temperament. Det ingjuter en stillsam integritet i filmen.

Problemet är bara att känslostumheten som hemsöker karaktärerna i slutändan smittar av sig. När filmen är över har de nått fram till mig lika mycket som till varandra, det vill säga ganska lite. ”Bluebird” borde vara en drabbande film men det är den inte. Om något så framkallar den välvilja och respekt för dess hänsynsfulla men distanserade skildring av dessa kämpande människor. Men när en förlösande islossning uteblir känns den grundmurade melankolin alltför entonig. Känslan av oinfriad potential är omisskännlig. nbsp;