Snårig relationsväv

Helt lätt kan det inte ha varit att följa upp kritikerälsklingen och festivalfavoriten ”Nader och Simin – en separation”. Det iranska relationsdramat vann inte bara en Oscar och en Guldbagge för bästa utländska film 2011, utan även ett 70-tal andra internationella filmpriser. Med sin nya, franskproducerade film ger sig Asghar Farhadi dessutom på det svåra konststycket att behålla sin särart i en ny filmkultur. Upplagt för en smärre besvikelse med andra ord. Ett par scener in i ”Det förflutna” är alla farhågor som bortblåsta. Trots en lika snårig relationsväv som i den prisbeströdda föregångaren är det slående hur enkelt och otvunget Farhadi får allt att verka.

Efter att ha separerat från Marie har Ahmad bott fyra år i Teheran. Nu har hon bett honom komma tillbaka till Paris för att skriva under skilsmässohandlingarna. Väl där förstår han att Marie är på väg att gifta om sig med en ny man, Samir. Tonen är lagom civiliserad för några som vill låta påskina att de gått vidare men det förflutna bryter obönhörligen igenom fernissan, gång efter annan, och med tilltagande styrka.
Att redogöra för relationerna och händelserna som följer reducerar filmen till dess melodramatiska vändningar. Det vore orättvist. Nästan omärkligt smyger bakgrundshistorier och motivbilder fram ur det förgångna och flätas in i nuet. Det sker så följsamt och lågmält att de komplexa mellanmänskliga förehavandena i sin helhet framgår först i efterhand. Mycket av Farhadis styrka ligger i att få dessa yviga känslostormar att klinga sanna och förankra dem i trovärdiga karaktärer. Han gör naturalism av melodramen.
Det är en trovärdighet som har grundlagts under veckor av repetitioner där personlighetsdrag och beteendemönster får växa fram i intimt samarbete med skådespelarna. Bérénice Béjo har redan fått välförtjänt uppmärksamhet för sitt porträtt av Marie, långt ifrån den glada lärka som var hennes genombrott i ”The Artist”. En lika komplex figur gör Ali Mosaffa av Ahmad, som är hans första franskspråkiga roll. Tahar Rahim fångade sublimt svårmod redan i ”En profet” men i rollen som Samir är hans trumpenhet fullständigt förkrossande, på samma gång genomskinlig och ogenomtränglig. Det säger lite om nivån på skådespeleriet här att dessa roller ändå inte är de mest minnesvärda. Det är barnen, Maries respektive Samirs, som verkligen bränner sig fast på näthinnan. Vittnen till skeenden de bara delvis kan förstå blir de ändå till filmens verkliga huvudpersoner.

”Det förflutna” är full av ögonblick där människor försöker vända om eller starta på nytt, men det förgångna låter sig inte förnekas. Farhadis känsliga kamera och klipp fångar essensen i varje nedtonad scen. Utan att göra väsen av sig hittar han ofta överraskande och symbolmättade lösningar. Som i den briljanta inledningen där Marie hämtar upp Ahmad på flygplatsen i en lånad bil och sen försöker backa sig ut ur parkeringsfickan. Sikten är skymd av det parisiska skyfallet och olyckan är nära. Att se klart bakåt är svårt. Det som lurar där kan vara farligt.