Feelgod angst

När Hera är tolv år dör hennes storebror i en tragisk traktorolycka på familjens bondgård. Sedan dess har inget varit sig likt, allra minst Hera. Sorgen och skuldkänslorna får henne att skärma av sig från sina föräldrar och helt uppslukas av den hårdrock som var hennes brors favoritmusik. Hårdrocken och minnet av brodern blir hennes allt, åt helvete med resten.

Fastän de har fullt upp med sin egen sorg visar ändå Heras föräldrar stor tolerans för hennes utåtagerande beteende. Det gör också resten av folket i den lilla isländska byn, något som bara eldar på Heras antisociala tendenser.

I grunden är ”Metalhead” en tämligen schablonartad uppväxtskildring med ett par unika försäljningsargument i den oväntade kombinationen av isländska naturbilder och en rad 40 år gamla hårdrocksklassiker. Visst är blandningen lyckad och den som känner sig sugen på endera ingrediens får onekligen sitt lystmäte stillat. De smakfullt fotograferade karga vidderna rimmar väl med ensligheten i Heras inre landskap och är en betydande njutning i sig. Detsamma gäller musiken, åtminstone om du har minsta förkärlek för gamla hårdrocksakter som Judas Priest eller Teaze. Den känslosamma och initierade musikanvändningen skvallrar om regissören Ragnar Bragasons egen bakgrund som ”metalhead” och i intervjuer har det framgått att detta ungdomsintresse var själva utgångspunkten för filmen.

Musiken och skildringen av en landsbygdsmentalitet där folk håller ihop i vått och torrt ger ”Metalhead” ett nostalgiskt skimmer. Detta nostalgiska drag skapar en distans till Heras svårmod som bara stundtals upphävs av Thorbjorg Helga Thorgilsdottirs gravallvarliga intensitet i huvudrollen. Alldeles tydligt skyr Bragason entonig svärta och försöker balansera melankolin med humor till någon slags feelgood angst. Det är ingen tokig idé.

När smakerna gifter sig blir resultatet lyckat. Oväntade skiftningar i temperament befruktar varandra och ögonblick av värme skänker kontrast och hopp. Med det sagt så finns det även fog för att påstå att trivsamheterna ibland tar udden av ångesten. Det som inte känns ordentligt på allvar blir också lättare att skaka av sig. Rimligtvis är det en smakfråga om det är till filmens nackdel. Om inget annat så bjuder ”Metalhead” på den mest otippat upplyftande användningen av Megadeths 90-talspärla ”Symphony of Destruction” som går att tänka sig. Bara en sån sak.