Tidlöst drama

För några år sedan berättade en svensk dokumentärfilm en hjärtskärande historia. På sjukstugan i en liten norrländsk ort förväxlades två nyfödda pojkar av en sköterska. När de var sju år uppdagades misstaget. Den ena familjen ville utnyttja vad man såg som sin rätt att byta tillbaka, den andra inte.
Händelsen var i all sin tragik naturligtvis inte unik. I ”Sådan far, sådan son” ser vi den i japansk miljö. Det uppdagas att ett par sexåringar lever i fel familjer. De föddes på ett mindre landsortssjukhus och den ena familjen lever kvar där i den lilla staden medan den andra flyttat till Tokyo. Mondänt storstadsliv – pappa arkitekt och mamma hemmafru – ställs mot det anspråkslösa. I den andra familjen driver pappa en lite sjabbig el-butik medan mamma säljer snabbmat.

Sedan är naturligtvis frågan vilken familj som är den andra, och om någon av de två familjerna verkligen kan ses som fel familj. Keita, som bor i storstaden, träffar knappt sin arbetsbesatte pappa. Han har inga syskon och vardagen präglas av hårda krav och konkurrens. Hemma hos Ruysei, å andra sidan, lever man mer sorglöst. Man gör saker tillsammans och tillvaron präglas av kravlöshet. När förväxlingen uppdagas börjar familjerna umgås – och förhandla. Ska man byta, eller ska båda barnen få möjligheten att bo i Tokyo som pappa arkitekten vill.

Det vilar något precist över Hirokazu Kore-edas filmskapande. Kanske är det precisa inte den mest lockande beskrivning man kan tänka sig av en film vars intrig tycks sträva mot det känslosamma. Men det är just i frånvaron av stora åthävor och sentimentala gester som ”Sådan far, sådan son” lyckas gripa tag. Den så brutalt uppslitande situationen förmedlas med ytterst små medel. En blick, ett tomt rum eller en tystnad. Bilderna och ljuden är så självklara, skådespelarna så omedelbara.

Visst är detta en film om klass och om patriarkat, och om motsättningen mellan storstad och provins. Och en högst kulturspecifik sociologisk betraktelse, om man så vill. Att den blivit en stor publiksuccé i hemlandet kan säkert delvis förklaras med vad den berättar om det japanska konkurrenssamhället. Om förväntningar och disciplin, där filmens två pappor representerar var sin ytterlighet.

Men ”Sådan far, sådan son” är också ett väldigt tidlöst drama. Den väjer för de enkla lösningarna. Som att falla in i det sociala melodramats obligatoriska problemformulering: hur skulle du själv göra? Eller att tillhandahålla en given lösning: rikedom ger inte lycka, kärlek är viktigare än pengar, etcetera. Även om Keitas pappa definitivt inte framstår som idealet är det i hans konflikt filmens berättelse vilar, i hans känslokyla och i hans smärta. I hans makt, och i hans maktlöshet. Hur blev han sådan? Det är snarast som om det är den frågan Kore-eda vill ställa.