Unket

En officiell öppningsfilm vid festivalen i Cannes, det är inte så sällan något som skriver filmhistoria. Bland föregångarna till filmen om Grace Kellys liv som furstinna på franska Rivieran finns Fellinis ”Amaracord” och Truffauts ”De fyrahundra slagen”. Men det ska sägas på en gång – Oliver Dahans film må öppna i Cannes, men som film går den inte till historien.

Däremot är detta naturligtvis en film som skriver historia i en annan bemärkelse. I och med att den berättar ur det förflutna om autentiska personer och verkliga händelser. En gång i tiden kallades de för bio-pics, en genre vars filmer fungerade som audiovisuella biografier över berömdheter. Filmerna var inte sällan episka och storslagna – gärna långa – krönikor. Under senare år har genren förändrats och ”Grace of Monaco” är i det avseendet typisk. nbsp;

Dels fokuseras på blott en kort episod ur huvudpersonens liv, dels talar den inte till åskådaren med eposets allvar. Här möts vi snarare av den mer avspända mix av feel-good och drama som vi har sett i filmer som ”The King’s Speech”, ”My Week with Marilyn” eller ”Hitchcock”. Och den episod vi ser ur Kellys liv anknyter faktiskt till den senare filmen. Självaste Hitch sätter nämligen igång hela skeendet när han en vårdag 1962 kommer till Monaco för att få sin gamla stjärna att göra come back i hans thriller ”Marnie”. Hon ska spela huvudrollen som frigid kleptoman.

Det passar sig inte. Och inte bara på grund av rollen, Furst Rainer har ända sedan bröllopet 1956 varit väldigt avogt inställd till tanken på att furstinnan skulle uppträda offentligt, dessutom skakas det lilla landet av en kris. Frankrike hotar med att isolera landet – till exempel stänga av el och vatten – om man inte ändrar sin skattepolitik. Franska innevånare och företag skriver sig i skatteparadiset. Charles de Gaulle rasar, nbsp; samtidigt som han utkämpar ett sista krig i Nordafrika. Monacos furste är å sin sida förvisso ingen kolonialherre, men står med sin 700-åriga arvsbörda naturligtvis på traditionens sida – det kan inte bli något av med ”Marnie”.

Det skulle kunna vara upplägget i en tragedi, särskilt som Kellys öde är känt för oss. Det blev ju inga fler filmer för henne. Men detta är istället en film som vill vara feel-good. Det kan tyckas lite osmakligt. Gulliga intriger i ett lilleputtland mot en fond av extremt patriarkat och kolonialkrig. En skådespelerska som offrar karriären för kärleken, familjen och traditionen. Allt konstant inbäddat i antingen sentimental eller skojsig musik. Varken välspelande Nicole Kidman och Tim Roth i huvudrollerna eller en hel del riktigt snygga retroinslag i sextiotalsskildringen väger upp unkenheten. Det här är tyvärr film när det är som sämst.