Utan sentimentalitet

En övning i grymhet. Så låter sig kanske den ungerska krigsskildringen ”Skrivboken” sammanfattas. Det är i alla fall så filmens två huvudpersoner – ett namnlöst tvillingpar – själva betecknar sina erfarenheter i andra världskrigets skugga.

De två pojkarnas mor har lämnat dem hos mormor, som bor i en liten gränsstad. Det är 1944 och den tyska armén har tagit över Ungern. Pojkarnas far är ute i kriget, hemma börjar allt bli farligt. Mormor har de aldrig tidigare träffat och hennes motvilja mot barnbarnen är djup. De är lata horungar, de är värdelösa. Hennes grova invektiv mot de två tolvåringarna dominerar bitvis filmens dialog.
Titelns skrivbok anspelar på en anteckningsbok pojkarna får av sin far när han – kanske för alltid – lämnar dem för att ge sig i fält. Han ber dem skriva ned allt som händer. De följer hans uppmaning, boken blir en förteckning över alla grymheter som kan tänkas drabba människor – och djur.

För grymheterna finns plötsligt i deras omvärld. De har bott i en skyddad, 1900-talsmodern, urban civilisation. Nu byts den rena lägenheten ut mot en smutsig liten bondgård, varje dag säljer de den magra skörden från mormors jordplätt – några äpplen, lite potatis, ägg – på den närbelägna stadens trånga medeltida gränder. Där nöden är stor utmanas moralen. Och människorna blir inte bara snåla och egoistiska i det slutande kriget; de drivs till att utmana sin mänsklighet.

För att stå ut med de sakernas tillstånd de nu erfar beslutar sig de två pojkarna för att härda sig. De misshandlar varandra, späker sig med svält och andra umbäranden. Men de utsätter inte bara sig själva, de inser att situationen kräver aktiv träning i ondska. Rent av i att döda. Tvillingarna tar därför livet av alla möjliga djur som rör sig kring mormoderns lilla jordbruk. Intensiteten i deras övningar och grymheterna runt omkring dem accentueras successivt.

Pojkarna får aldrig några namn, ett öde de delar med alla andra figurer i ”Skrivboken”. Kriget anonymiserar människor och tar fram det sämsta hos dem. Det är gamla sanningar, men sällan har de väl iscensatts med sådan konsekvens som här. Janós Szász bilder är bottenlöst mörka, detta är en krigsskildring utan hjältar och utan sentimentalitet. Det är en film som är lika saklig och precis som de två pojkarnas noggranna och vedervärdiga beskrivningar i sin skrivbok. Bilderna är ofta smärtsamt vackra, men mest imponerar András och László Gyémánt i huvudrollerna.