Klaustrofobiskt och brutalt

Vissa filmer aktualiserar problemet med betygsättning mer än andra filmer. Melbourne är en sådan film. Ett betyg framstår lätt som något absolut, som ett värde vars funktion är att säkra en sammanvägd bedömning av en films kvaliteter – sådant som hantverksskicklighet, njutbarhet, konstnärlig uttryckskraft eller underhållningsvärde. Detta är å ena sidan en film som sannolikt framkallar obehag. Dess huvudpersoner är plågade, inte särskilt sympatiska. De tycks agera irrationellt och fegt. Miljön de vistas i är klaustrofobisk. Berättelsen om dem kan – det laddade förloppet till trots – tyckas sakna dramaturgisk finess. Å andra sidan bygger den smärtsamhet med vilken det i grunden enkla händelseförloppet drabbar åskådaren på en imponerande estetisk konsekvens.

Amir (Peyman Moaadi) och Sara (Negar Javaherian) har packat inför flytten från Teheran till Melbourne. Timmar återstår till flygets avgång. De lämnar ett sammanhang, kanske för alltid. När Sara lovar att hjälpa grannens barnflicka passa ett spädbarn är det en välgärning i förbifarten, deras fokus ligger helt på resan. Men något fruktansvärt kommer att inträffa, något som kommer att äventyra alla deras planer.

Melbourne är ett slags ödesdrama, en bottenlös tragedi, men med vardaglighetens signum. Amir och Sara snor undan för undan in sig i en härva av lögner som kanske för alltid kommer att påverka dem. Men deras öde saknar logik. Varför just Sara och Amir? För att de ska fly Iran? För att de är unga och moderna i ett samhälle där traditionen dominerar? Eller fungerar de mer tidlöst, som en illustration av hur blint olyckan kan slå?

Ett återkommande tema i Melbourne är det kvava och trånga. I inledningsscenernas bilder av sammanpackade kläder i plasthölje som töms på luft av en vakuumpump; i den trånga lägenhetens begränsade utrymme. Och i den begränsade tiden – snart ska Amir och Sara resa iväg och alla pockar på deras uppmärksamhet. Där kommer hyresvärd eller hantverkare för att inspektera lägenheten. Släktingar, grannar och vänner vill ta farväl. En representant från den statliga folkräkningen vill se deras identitetshandlingar. Hela tiden signaler från telefoner – mobila och stationära – dörrklockor och e-post och Skype. Och trots all denna kommunikationsteknik, är det i förmågan att kommunicera som tillvaron brister.

Det är svårt att tolka in någon moraliserande hållning gentemot filmens huvudpersoner. Den härva av lögner de dras in i tycks ofrånkomlig. I den värld där Sara och Amir lever går lögnen inte att fly undan. Att yppa sanningen skulle nog drabba dem hårdare än att leva på lögnen. Där finns i det komprimerade skedet aldrig någon situation där de får tid att välja och tänka. Berättelser om hur banala lögner sprider sitt gift är ingen nyhet, men i Melbourne får temat en ovanligt smärtsam relief. Dels genom den brutala sanning som ska döljas, men också genom det nervöst sakliga berättandet och genom Moaadis och Javaherians precisa agerande i huvudrollerna.