Ogripbar misär i danskt drama

Hon heter fröken Hammershöi, den nya lärarinnan som kommer till barnhemmet Godhavn på den danska landsbygden. Det är ett efternamn som förpliktigar i dansk kulturhistoria, men den konstnär som Sofie Gråbøls rollgestalt är namne med förkroppsligar något annat än klichéernas gemytliga hygge. Snarare väcks associationer till dess motsida – till det strama, auktoritära och kalla Danmark.

Valet av namn är nog knappast en slump. Godhavn är en anstalt där tiden stått still. Huvudpersonerna i Jesper W Nielsens film är de två bröderna Elmer (Harald Kaiser Herman) och Erik (Albert Rudbeck Lindhart) från Köpenhamn. De är på väg in i tonåren när deras mamma insjuknar i cancer. Det finns inte längre någon som kan ta hand om dem, så de förs från storstadens trygghet till det inskränkta avsides universum som heter Godhavn. En sekelskiftesbyggnad där interiörerna är rena och strama som tavlor av Hammershöi.
Samtidigt är det sent sextiotal och människan tycks vara på väg ut i ett större universum. Mot det slutna barnhemmet som regeras av den despotiske föreståndaren Heck (Lars Mikkelsen) ställs både uppror och världsrymd. Bröderna lämnar ett Köpenhamn där politisk kamp och begynnande hippiekultur frodas, men elvaårige Elmer är mer fångad av det amerikanska rymdprogrammet. Hans astronautdrömmar blir dock brutalt krossade av föreståndaren.

Vi känner igen drag av Lasse Hallströms klassiker Mitt liv som hund, barnet söker hantera en ohanterlig verklighet i en grym värld med fantasier om det overkliga och utomvärldsliga. I den filmen var det femtiotalets sovjetiska experiment som triggade fantasierna, här är de apolloraketerna och kampen om att nå månen.
Vår tid ska komma har också jämförts med en annan svensk ungdomsskildring – Ondskan. Den sociala dimensionen är dock högst väsensskild filmerna emellan. Där skildrades överklasspojkar på elitinternat, här möter vi underklassens undanskuffade barn. Och ondskan på Godhavn är bottenlös och oförklarlig, de vuxnas svek mot barnen är inte bara hjärtlösa utan närmast patologiska. Detta är således en mörk berättelse där Elmers undanträngda fantasier och Fröken Hammershöis gradvisa uppvaknande är de ljusglimtar som länge tycks kämpa förgäves mot det svarta.

Som film betraktat är detta drama ytterst välgjort, gripande och välspelat. Som samhällsskildring blir den bottenlösa misären lite ogripbar. Som om (den delvis sanna) berättelsen om Godhavn svävade i en egen världsrymd, skild från den samhälleliga omdaning som utgör dess fond.