Granskar skamliga sympatier bland intellektuella

Ett stenkast från Ergos kontor, strax intill Domkyrkan ligger ”Dekanhuset” där man efter ett riksdagsbeslut 1922 öppnade världens första statligt finansierade rasbiologiska institut. Chef för institutet var Herman Lundborg, läkare och rasbiolog, som blev känd för sina mätningar och fotosamlingar av olika rastyper. Berättelsen om Lundborg, vars arbete och metoder kom att inspirera forskare i Nazityskland, utgör ett av kapitlen i boken ”De intellektuellas förräderi?” – en antologi där olika författare och forskare målar upp en bild av ett intellektuellt Sverige som var ganska ”tyskvänligt”.

– Efter arbetet med den här antologin kan man se att det finns vissa drag som utmärker de här akademikerna, de är tysta och samarbetsvilliga med Tyskland i en tid då det egentligen inte gick att vara politiskt neutral, säger Maria Björkman, nbsp; författare ochredaktör för boken och idéhistoriker vid Uppsala universitet.

Trots att den tyska forskningen blev allt mer nazifierad var det många svenska akademiker som fortsatte ha kontakt med sina tyska kollegor. En av dem var den Uppsalafödde patologen Folke Henschen, senare verksam vid Karolinska Institutet, som Maria Björkman vigt ett kapitel åt.

– Han fortsatte resa till Tyskland när andra forskare inte längre reste dit. Han försvarade också sina tyska kollegor i sin självbiografi, bland annat en man som satt i fängelse för att ha utfört experiment på fångar i koncentrationslägren.

Så sent som på 1970-talet gav Folke Henschen ut vad han valde att kalla sin ”trosbeskännelse” – en bok om raser och mänsklig utveckling. Trots att man sedan länge ogiltigförklarat rasforskningen, hävdade Henschen att rasskillnader fanns och att blandning av vissa kunde ge livshotande konsekvenser. När boken skulle ges ut ville inte förlaget sätta sitt eget förlagsnamn på omslaget. Folke Henschen fick hitta på ett eget och valde ”Furnus” – brännugn.

– Jag tror att han syftade på att man i en brännugn kan rena metaller och få bort föroreningar, men det är bara min hypotes, säger Maria Björkman.

Att Uppsala huserade det rasbiologiska institutet kan idag kännas ganska olustigt. Men har man lyckades man tvätta bort det skamliga ryktet?

– Jo, då Herman Lundborg pensionerades 1935 ersattes han av Gunnar Dahlberg som förändrade institutet och det blev mer inriktat på genetik. Både han och nästkommande chef, Jan Arvid Böök tvättade bort stämpeln.
1958 bytte institutet namn till institutionen för medicinsk genetik och togs upp av Uppsala universitet. Men försvann idéerna helt? Maria Björkman berättar att hon håller på med ett annat forskningsprojekt som just handlar om att fånga upp vilka värderingar som fortsatte finnas kvar. På 1950-talet tog man starkt avstånd från rasbiologin. Men när fostervattenprovet kom på 1970-talet fick plötsligt gamla idéer nytt liv.

– Då var Böök, en av dem som verkligen hade förespråkat människans fria vilja, en av de som började prata om att undersöka stora grupper för att kunna upptäcka genetiska avvikelser i stor skala. Det är intressant att se hur ny teknik kan återuppväcka idéer om hur man på ett storskaligt sätt kan förändra befolkningens sammansättning.

Nedslagen i Antologin visar att nazismen inte försvinner, utan bara manifesteras på olika sätt, menar Maria Björkman. Att universiteten inte tillåts bli allt för styrda av ideologier är extra viktigt just idag då högerextrema partier vinner ny mark och samhället blir allt mer polariserat.

– Boken visar att akademiker inte är immuna mot totalitära värderingar, varken historiskt eller idag. Demokratin är aldrig självklar utan måste återerövras, då polariseringen mellan olika samhällsgrupper tillåtits bli för stor och extremismen på grund av det vuxit sig stark. Jag tror att det är ett sådant återerövringsarbete vi står inför nu.