Granskande om konsten att minnas
Memento
Bror Hjorths Hus
16/10-21/11
Sune Jonssons fotografi Dödsboauktion i Holmsund, Umeå (1954) slår an utställningens ton. Fotografiet som är svart-vitt visar en scen ur den dödsboauktion som titeln talar om - en kvinna klädd i svart håller i en svensk landskapsmålning och i bakgrunden skymtar den pågående auktionen. Var och en som någon gång bevistat en landsortsauktion av något slag skulle kunna instämma i bilden att ja så där var det, så där såg ladan ut och där i gräset drack vi kaffe sen. Fler av verken i utställningen frammanar samma hemtrevliga, men lätt kusliga, känsla av att vi i någon bemärkelse redan har varit där.
I Maria Miesenbergers ofta omtalade serie Sverige/Schweden (2000) har de privata familjefotografierna blivit anonyma och allmänna då de olika personerna suddats över med svart färg. I scenerna från en sommarfika i trädgården eller en tv-kväll i soffan blir de utraderade gestalterna svarta hål som betraktaren kan fylla med sina egna familjemedlemmar och sina egna barndomsminnen. På liknande sätt talar Miriam Bäckströms fotografier ur serien Exhibitions and Presentations (1998-2000) till ett slags kollektivt minne. Fotografierna är tagna i visningslägenheter från en bomässa och visar egentligen obebodda miljöer som arrangerats till vardagliga hem. De minnen som Bäckströms fotografier väcker är alltigenom medierade, formade av inredningsmagasinens hemma hos-reportage, men innehar likafullt en plats i vars och ens medvetande.
Även Magdalena Dziurlikowskas videoverk Visning (2003) gestaltar det gränsland mellan fiktion och verklighet som utmärker minnet. I en nära tio minuter lång video tar Dziurlikowska med betraktaren på en guidad visning i sitt eget hem. Då konstnären talar om sig själv i tredje person skapas en märklig distans och visningen illustrerar hur bedrägligt även det mest sanningsenliga minne kan vara.
Sammantaget manar utställningens nitton verk fram en bild av minnets flyktiga och högst opålitliga karaktär. Då minnet härbärgerar det som en gång varit men inte längre är riskerar det alltid en glidning mellan verklighet och fiktion, fakta och konstruktion, sant och falskt. Trots att glappet mellan vad som faktiskt hänt och det minnet förmår bevara kan vara nog så stort är det alltid den senare som vinner i slutänden. I Memento undersöks minnets relation till teknik, media och fiktion i fotografins och videons form. Temat är fascinerande och utställningen byggs varsamt upp med smidiga övergångar mellan de olika konstnärernas verk. Samtidigt finns det en uppenbar fara i alltför sömlösa sammanfogningar av konstnärer och verk - då utställningens idéinnehåll stjäl uppmärksamheten hotas de enskilda verkens integritet.
