Den känslomässiga sidan av form

Vårsalongen Formbart,
Liljevalchs
28 januari-20 mars 2005

Vill man se sammanhang, och det har curatorer och jury varit måna om, så bör man snarare se på vilka frågor och teman som aktualiseras av de olika föremålen. Hjälp har man av att varje rum är tematiskt uppbyggt så att verken ska kunna tala till varandra.
Ett tema som bryter fram på flera ställen är människans biologiska funktionalitet. Här trängs exempelvis en jacka i människohår med en jättelik DNA-modell och små gulliga rosafärgade örhängen och broscher, som vid närmare påseende visar sig föreställa aborterade foster.
Ett annat sådant tema är återanvändningen. Silhuettklippta gamla plåtbitar blir placerade på ljusstakar till effektfulla skuggkastare och till utställningens verkliga höjdare måste räknas Sami Kallios och Brede Emil Haugens fåtöljer av itusågade badkar med ställning av begagnade cykelramar.
Det mesta som räknats upp ovan kan åtminstone i teorin tänkas komma till användning. Det gäller dock långt ifrån allt på utställningen. Den rena konsten har lyckats nästla sig in bland annat i form av Peter PG Gustafssons uttrycksfulla skulpterade trägubbar, som befinner sig någonstans mellan Socker-Conny, Döderhultaren och Picasso. Monumental och vacker är Backa Carin Ivarsdotters skog av meterlånga krokiga grenar i lera som hänger i taket och upptar ett utrymme av åtskilliga kubikmeter.
Mycket lekfullt och inspirerande är det som synes, men vad är det då som saknas? Ja, en och annan skulle säkert anmärka att rena bruksföremål fått en ganska undanskymd plats, men så har det också varit ett syfte hos utställningen att lyfta fram den estetiska, sociala och känslomässiga sidan av saken.
Ett annat uttalat syfte var enligt katalogförordet att bidra till en kritisk reflektion över fältet i dess helhet, och här syns man inte ha lyckats lika bra.
Några få försök finns det ändå, och efter att ha vandrat runt några varv i salarna blir det Fredrik Forsbergs lilla dokumentärfilm som ger en lagom kontrast till allt det jag sett. Trots brasklappar i katalogförord och intervjuer verkar de flesta inblandade ha köpt den tillväxtretorik som förknippas med svensk design sedan folkhemstanken övergivits till förmån för en merkantilistisk nationalföretagaranda.
Forsberg kritiserar effektivt hur näringslivets kortsiktiga vinstintressen tillåts ta över designtänkandet, han vågar ställa frågan om det är genom kommersiella designprojekt som progressiv design skapas och jämför med hur man lyckades förvandla det svenska musiklivet till en svensk musikindustri. Filmens avslutande varning är att vi genom att maskera det som i själva verket är vanlig gammal kommers så riskerar vi en design som är inte bara borgerlig utan också odemokratisk.