Kairos sophämtare kliver fram bland plasten

Fotografierna är förföriska, samtidigt påträngande. Motiven: en värld av sopor och avfall som på långt avstånd och nära håll bildar dekorativa färgmönster, ibland besläktade med Pollocks action paintings. Här finns utrymme för lust och lekfullhet: jag associerar vid något tillfälle till lego och vid ett annat, när plasten har pelleterats, till karamellströssel.
Men när kameran ställs på livsvärldsnära normalläge framträder människorna, arbetarna, de som lever mitt bland den klarfärgade plasten, tygerna, aluminiumet, matresterna. Skitiga men oblyga möter de åskådarens blick. Bilden nyktrar.
Upplandsmuseets nya utställning Waste collection – ett samarbete mellan Sofia Häggman, intendent på Medelhavsmuseet, och Olof Löf, masterstudent på Konstfack – kretsar kring de trehundratusen Kairobor som varje dag samlar upp mångmiljonstadens avfall. De kallas zabbaleen, från arabiskans zabball – sopor. Männen och sönerna transporterar hem soporna till kvinnorna som sorterar dem. Med tiden har stadsdelarna där de bor antagit formen av väldiga tippar.

De inofficiella sophämtarna är förbluffande skickliga på att ta hand om avfallet. Och metoderna är kreativa: någon maler flis av plastflaskor, en annan framställer biogas ur kompost. Tillsammans återvinner de olika mikroföretagen så mycket som åttio procent. Många Kairobor var därför förvånade när den egyptiska regeringen 2003 valde att sälja ut sophanteringen till internationella bolag.
Det var varken första eller sista gången landets ledning ställde till med stora problem för zabbaleen. Brett uppmärksammat blev det irrationella beslutet att i samband med svininfluensan 2009 tvångsslakta Egyptens alla grisar. De arma djuren utgjorde sophämtarnas främsta inkomstkälla.
De fyllde dessutom en avgörande funktion i återvinningsarbetet genom att äta upp det organiska avfallet. Resultatet av slakten blev därför inte bara ett bakslag för zabbaleen, utan för Kairo överhuvudtaget. Nu ligger matresterna kvar på gatorna, och det som inte föder den växande populationen råttor ruttnar i solgasset.

I invigningstalet får vi förklarat för oss att utställningens syfte är att väcka eftertanke och samtidigt vara njutbar. Det dubbla siktet är mycket riktigt genomgående. Plasten rymmer en sensualism som verkligen är njutbar.
Samtidigt löper en civilisationskritisk tråd, lika giftgrön som plastremmarna, genom fotografierna, filmerna och artefakterna. Överflödet av förbrukade prylar visualiserar det faktum att vår livsstil har mycket påtagliga konsekvenser.
Det går bra att hålla de två sakerna i huvudet samtidigt: konsumismens ohållbarhet och den kreativitet som det föder. Men vad ska man säga om den lite avvaktande hållningen till människorna bakom återvinningen? Man kan förstå försiktigheten, en nedlåtande välvilja lurar runt varje hörn. Är de jätteduktiga miljökämpar? Ja, men också fattiga och utsatta. Är det synd om dem? Ja, men många grupper i Kairo har det sämre. nbsp;
Det är naturligtvis inte avsikten, men genom att inte tillräckligt tydligt förhålla sig till de här två reducerande, koloniala tankefigurerna släpper Waste collection dem fria. Som betraktare blir man lätt låst i ett okonstruktivt pendlande mellan dem. Zabbaleen är naturligtvis mer än hjältar och fattiga U-landsbor.

Olof Löf
Waste Collection
Upplandsmuseet