Det förflutnas spöken drar sig undan

Inte sällan visar sig minnet, när man får tillfälle att jämföra det mot en empirisk verklighet, ljuga. Huset var rött, inte gult – plötslig verklighetsrubbning. Och vid de tillfällen då det faktiskt talar sant har man ändå svårt att greppa det, att behålla det inom sig, och framför allt: att förstå det. Det skapar ångest, alienation, och så möjliggörs de augustinska frågorna: Vem är jag, vem var jag? Så mycket av den moderna konsten som haft dem som utgångspunkt. Marcel Prousts väldiga minnesresa är bara det tydligaste och mest berömda exemplet.

Johan Thurfjell, vars verk Goodnight mum, goodnight dad visades som en del i samlingsutställningen Swedish family på Uppsala konstmuseum 2010, är ett annat. Det blir tydligt när han nu är tillbaka med Sweetest thing, en egen utställning av såväl äldre som helt nyproducerade verk. I fokus den här gången står det förflutnas spöken – i bokstavlig mening.
Thurfjell har återvänt till sin barndoms rädslor. Vad var det han upplevde? Hur upplevde han det? Vem var han i vilken den här världen steg upp och blev till? Han återskapar närvaron av Bigfoot, Stephen Kings Det, och den farlige mannen i skogen. Naturligtvis är projektet omöjligt, och det är just det som gör det spännande. För ur misslyckandet, i skarven mellan det förflutna och nuet, mellan vem är jag och vem var jag, uppstår en helt ny verklighet, kusligt kulissartad.

Den träder fram redan i Prolog (2011), tretton märkligt suggestiva tavlor som tillsammans bildar ett förstorat serietidningsblad. Varje tavla en bildruta. Thurfjell jobbar här, liksom i andra verk, med lager på lager för att uppnå djup i bilderna. Ändå är det själva tomrummen som lagren implicerar och avslöjar som laddar motivens mystiska skogsmiljöer i rosa och mörkgrönt. Någonstans har själva den besjälade, konkreta verkligheten försvunnit, och vad som lämnats kvar är en mytisk serietidningsverklighet.
Ännu tydligare manifesterad blir ihåligheterna i Stage (2011), med kulisser i tre lager. Stage 1, som föreställer en länga hyreshus, är så stor att barnen på utställningen kan springa mellan de olika plywoodskivorna. Ett par meter framför verket finns exakt samma motiv reproducerat i mycket mindre skala. Dubbelexponeringen ger en vink av konstnärens brottning med sitt konstnärliga projekt. Han kan omöjligen bli ett med sitt förflutna, visionerna fortsätter att befinna sig på avstånd – nära eller långt borta, men alltid avskilda, objektiverade.
I Ghosts (2009), bestående av några tomma tavlor, tappar Thurfjell fokuset och blir ett snäpp för klurigt konceptuell för min smak – ”Ghost” kan ju både betyda spöke och aning, spår. Bättre då den monumentala Collapse (2009), en flera meter lång modell av en trasig bro. Verket lägger sig på en metanivå och blir en sorgset aggressiv kommentar till hela det hopplösa men konstnärligt verksamma penetrerandet av det förlorade: bron som metafor för den brutna förbindelsen.

Sweetest thing är en fascinerande och faktiskt rätt underhållande utställning om det förflutnas omöjliga återuppbyggnad. Men lika mycket handlar det om skapandet i sig, konstens möjlighet att bygga en ny värld där en annan gått förlorad. Jag tycker inte att man ska fylla ut den här kulissvärlden med sin egen fantasi, starkast verkan får den om man låter den vara så ekande tom och spöklik som minnets villkor gjort den.

nbsp;

Tim Andersson

nbsp;