Hon tecknar inifrån

– nbsp;Många brukar fråga mig när jag började teckna, men frågan borde snarare vara varför jag aldrig slutade. Alla barn tecknar, precis som jag gjorde. Men när många barn kommer till en viss ålder så slutar dem, men inte jag.

Med de orden inledde serieskaparen, illustratören och konstnären Nina Hemmingsson, ett personligt föredrag om teckning, på Bror Hjorts hus.
– Barn pratar på ett visst sätt, de försöker berätta vad de ser och vad de känner genom ord som ”titta solen”, eller ”titta bilen”. Jag försöker tänka lite så när jag tecknar, att jag berättar vad jag ser och känner, säger Nina Hemmingsson, och fortsätter:
– Jag eftersträvar någon slags enkelhet.

Nina Hemmingsson är uppvuxen i Uppsala och hennes serier, som ofta förekommer i så kallade enrutingar, har publicerats i bland annat Ergo, Aftonbladet och Bang. Tidigare satt hon hemma och tecknade, men numera har hon en egen lokal i närheten av hemmet, i Stockholm. Enligt Nina Hemmingsson är den generella synen på serietecknande att det ofta är någonting gulligt och nästan löjligt – något som vänder sig till barn.
– Men då blir det en bra effekt när det visar sig vara någonting helt annat, säger Nina Hemmingsson, vars serier ofta provocerar och utmanar.

Vad kommer först, texten eller bilderna?, frågar en man i publiken.
– nbsp;Orden kommer oftast först. De är lika viktiga, de är en del av bilden, säger hon, och visar en bild på uppförstorade bokstäver på den stora skärmen som är placerad i lokalen.

Både kvinnliga och manliga karaktärer förekommer i hennes serier. Men nu på senare tid har tanterna börjat ta mer plats i rutorna.
– nbsp;Tanterna tar över mer och mer. Jag gillar att teckna dem, de har roliga frisyrer och fina kläder.

Nina Hemmingssons karaktärer befinner sig ofta i liknande miljöer – vid ett träd, på ett café, vid ett fönster eller ett köksbord. Vardagliga miljöer.
– Det stämmer att ramen runt mina karaktärer ofta ser likadan ut i alla serier. Jag tänker i bland att jag är en regissör när jag tecknar – där gör jag ett träd, ett hus, en bil… nbsp;

Hon berättar en anekdot om en av sina enrutingar, som hon visar på stora skärmen. nbsp; ”Välkomna till dagens seminarium. Vi gör väl som vanligt så att ni som har en penis får prata lite mer, medans ni utan penis blir avbrutna lite oftare. Jaha då kör vi igång”, lyder pratbubblan, som kommer från en tecknad person som betraktaren bara ser händerna på. I övrigt syns, i serierutan, tre stycken unga personer med papper framför sig, de sitter vid en slags skolbänk.
– Den här bilden tecknade jag till en bok som handlade om genus och jämställdhet på högskolan, som gjordes av universitetet här i stan. Men den stoppades i sista stund, berättar Nina Hemmingsson, och förklarar att Uppsala universitet bestämde sig för att bilden inte var lämplig.
– Men sedan spreds bilden ändå på något sätt, tillsammans med historien om att den inte fick publiceras för Uppsala universitet, säger hon roat.

Hämtar Nina Hemmingsson inspiration till sitt tecknande från människor hon ser på stan och på bussen? vill en i publiken veta.
– Jag tittar mer inåt än utåt. Det kommer rakt inifrån mig, och förhoppningsvis går det rakt in i någon annan.

nbsp;