Utställning om hedersvåld väcker debatt

Interaktiva fotografier på etniska svenskar i olika familjekonstellationer där våld och förtryck utövas, hänger på väggarna. På ett fotografi ligger en gravid tjej på golvet och blir misshandlad av sina föräldrar. På ett annat tar en kille stryptag på sin tjej. Bredvid fotografierna finns skyltar med olika påståenden kring vad en hedersrelaterad kultur är, till exempel ”I hedersrelaterade kulturer ska föräldrarna godkänna valet av partner.”

I ett annat rum finns Fadime, Pela och Abbas ansikten avbildade, alla tre mördade i hederns namn. De påminner oss om den brutala verklighet som hedersvåldet kan utgöra. Här finns även en garderob med texten ”Gömmer sig den svenska hedern i garderoben?” Öppnar man dörren kan man läsa ett exempel på hur en homosexuell person förtrycks av sin familj för sin läggning.

Det är tydligt att man med utställningen, som främst riktar sig till skolungdomar, vill sätta en klassisk föreställning av hedersrelaterat våld på ända. Den vill få besökarna att förstå att hedersrelaterat våld finns över hela världen, även i en helsvensk kontext, och inte går att fästa vid en specifik religion, kultur eller etnicitet.

Den kritiska debatten tog fart efter att UNT den 3 november publicerade en artikel där Jesper Magnusson, verksamhetschef på Fredens hus, uttalade sig om en svensk hederskultur. Han sa bland annat följande: ”Det vanligaste hedersvåldet, som fortfarande existerar, är i nära relationer mellan en svensk man och kvinna.”

Saga Rosén, styrelseledamot för Riksföreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime, är en av debattörerna som är kritisk till utställningen, och fortsätter:
– Det mest missvisande med utställningen är att de visar på hedersvåld som ett svenskt fenomen. Det är ju inte primärt svenskar som drabbas utan främst de med invandrarbakgrund, säger hon.
– De jämför hedersvåld med fel saker, som våld i nära relationer, och det stämmer inte. För där står inte hela släkten bakom, förövaren stöttas inte. Jag har aldrig hört om ett hedersbrott med bara en gärningsman, alla hedersbrott är kollektiva, fortsätter hon.

Lina Gidlund är verksamhetsansvarig på Diskrimineringsbyrån i Uppsala och har varit med och tagit fram utställningen. Hon menar att diskussionen som förs kring den är problematisk:
– Det är en knepig debatt eftersom den bygger på en artikel, där vi som producenter inte är intervjuade. Debatten är kopplad till citat i den artikeln och det är tydligt att de som huvudsakligen skriver inte har sett utställningen.
– Vi hade gärna sett en debatt om hur begreppet hedersvåld används och vad som är funktionen med begreppet. En sådan diskussion hade kunnat leda till ett mer konstruktivt arbete kring att förebygga och motverka det våld som människor utsätts för, avslutar Lina Gidlund.

Utställningen ”Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?”gör alltså anspråk på hedersrelaterat våld som något som förekommer precis överallt. Oavsett vad man själv drar för slutsatser kring detta, så tvingas man i alla fall att tänka utanför ramarna, vilket alltid är nyttigt. En fråga som väcks är var gränsen går mellan hedersrelaterat våld och det allmänna våldet mot kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Alla borde passa på att besöka utställningen, just för dess kontroversiella utförande som omedelbart väcker tankar.

nbsp;

nbsp;