Invärtes rum ut och in

Det första utställningsrummet är mörkt, väggarna är svarta och ur högtalarna hörs ljudet av metall. På ena väggen projiceras en video från en dansföreställning uppförd mitt ibland, under och runt, förbrukade metallföremål. nbsp;
– Jag ser skrotcentralen i Uppsala som min hemmascen, inleder konstnären SU-EN när hon visar runt på utställningen.
Hon säger att hon tycker om det vackra i kretsloppstänkandet och estetiken som finns där. Det är också därifrån inspirationen till verket ”Scrap Bodies”, som vi befinner oss i, har hämtats. Från början var det en dans, en liveföreställning, nu är det gestaltat som ett konstverk. Eller kanske snarare som en känsla – ett rum fyllt av flera konstverk med samma bakgrund och inspirationskälla. Ljudet, ett soundtrack av Lee Berwick, inspelat i en container och på andra platser på skrotcentralen. Scenografiska detaljer – scrap bodies och scrap babies – hittade bland skrotet eller skapade av konstnären Gunnar H Stening. nbsp;

Varje rum på utställningen representerar en performance. Det började på skrotcentralen, med Scrap bodies (1998–, där bindestrecket betecknar att det här är ett verk som är ständigt pågående). nbsp;När vi går vidare in i nästa rum flyttas vi fram till nutid shy;– eller nästan framtid, eftersom föreställningen som finns representerad här inte existerar ännu. ”Voracious” – glupsk, utsvulten, har premiär i Leipzig till sommaren. Ett dansverk ”om begär att ingå i total symbios med omvärlden, att äta omvärlden, ta in den genom munnen”, står det i utställningskatalogen. Även här är kretsloppet centralt – föreställningen representeras av äpplen i olika stadier av förruttnelse, i kombination med konstfotografier av Gunnar H Stening.
I det tredje rummet är det åter mörker. Ljudet av hjärtslag ligger hela tiden i bakgrunden på soundtracket skapat av Lise-Lotte Norelius. Foton projiceras på väggen. Plommon, röd färg, guld och löv av papper intar också en central plats i rummet. Under utställningens gång förändras föremålen, reagerar med varandra, och nya saker uppstår. ”Blush – various shades of being alive”, är namnet på den performance som ligger bakom, liksom på verket på utställningen. Rodnadens rödhet återfinns i rummet, i färgen på ljuset, i detaljer i fotografierna. nbsp;

SU-EN är butohkonstnär. På 80- och 90-talet studerade hon för dansaren Yoko Ashikawa i Tokyo. Det är därifrån konstformen – eller dansformen, för även om inslag av performancekonst är centralt så räknas det som en dans – kommer. Butoh utvecklades i Japan efter Andra världskriget. Dansarna är ofta vitsminkade. Gränslösheten är viktig. Det handlar både om att sudda ut gränserna för vad som kan göras – vad som är konst – och att bli av med kontrasten mellan dansare och konstverk. Dansaren är konstverket, och SU-EN säger att det inte är rörelsen som är det viktiga, istället tänker man i bilder.
Det blir också tydligt när hon förklarar hur verket ”Slice – a visceral dissection” kom till. nbsp;
– Det här är typiskt för hur vi arbetar, vi går till botten med ett koncept och är ofta väldigt ”sitespecifika”. nbsp;
Det är snarare platser än rörelser som är centrala.
Flera av verken är tunga. Det är svårt att inte bli påverkad av musiken, ljuset och bilderna. Varje verk introduceras med korta tankeväckande rader text på väggarna. Det är inga små frågor som ställs, tankar som väcks – ”Vad innebär det att vara människa?” nbsp;
På sätt och vis känns det då skönt att få avsluta i den något mer lättsamma ”Gör det själv”-hörnan, ”Projekt kyckling”. Här får besökarna själva sätta på en instruktionsdvd: ”SU-EN Kycklingmetod – det ultimata sättet att bli en höna”. nbsp;

Utställningen Visceral Spaces - invärtes rum visas på Uppsala konstmuseum till och med den 11 mars. nbsp;