Dystopi, fetischism och könslöshet
nbsp;
I tre rum får besökaren möta konstnären Tobias Bernstrup, i bild, på film och som naturtrogen skulptur. I ett fjärde rum kämpar två bönsyrsor om stadsdelen Pudong i Shanghai och i det femte kliver man rakt in i en sönderfallen stad i miniatyr. Resterna av staden bildar ordet hope, och bokstäverna vilar i ett blått ljussken, vilket ger känslan av en mörk och trasig framtid. Rumsinstallationen ”Hope” är en blinkning till den amerikanske popkonstnären Robert Indianas, med färger som ska symbolisera livets slutskeden, förfall och död – och är det verk som gör starkast intryck på mig när jag vandrar genom rummen. Kombinationen av det kalla ljuset, detaljrikedomen i installationen och känslan av dystopi får huden att knottra sig. Det är snyggt helt enkelt – och oroväckande.
”Hope” får sällskap av en annan rumsinstallation, ”Oxygen” – båda symboliserande en mörk framtid – i det senare verket bristen på frisk luft. I övrigt är det bara ytterligare två verk som bryter av från det huvudsakliga temat fetischism och könslöshet – den animerade filmen ”Mantis City”, i vilken två bönsyrsor invaderar Shanghai. Animationstekniken skapar en känsla av tidig sci-fi-film, och bidrar till känslan i de två rumsinstallationerna. Det andra verket är fotot ”Killing Spree”, där konstnären porträtteras som en dataspelsvåldsverkare. nbsp;
Tobias Bernstrup är förutom konstnär även musiker och performanceartist och arbetar med såväl film och foto, som musik, installationer, skulpturer och bildkonst. I ett av rummen får man se honom uppträda iförd en av sina utstuderade scenkostymer till egen musik. På bordet framför videoskärmen ligger en bok med foton och målningar av konstnären själv i olika fetischinspirerade kostymer. Kläderna i lack och gummi, läder, metall och spets suddar ut hans kön, men låter sexualiteten bli desto starkare. Skulpturen ”A.S.F.R” i ett av de andra rummen är en avgjutning av Bernstrup iförd samma performancedräkt som i musikvideon och verkets titel anspelar på ett nedlagt nätforum: Alt.Sex.Fetish.Robots.
Målningen ”Sing My Body Electric” är liksom ”Life Size Costume Painting”, i gouache och i naturtrogen storlek, och visar återigen konstnären som sexuell, könslös och gränsöverskridande – i den första målningen som två torson som delar på samma underkropp iförd platåpumps, i den andra mer som en vanlig druga. Det är tydligt att Tobias Bernstrup har exhibitionistiska drag, och hans förkärlek för lack är än tydligare, men det gör ingenting att det enbart är konstnären själv vi får möta i utställningen ”Sing My Body Electric” – för allt är så snyggt. Det är som en blandning av fetischklubb, dystopisk sci-fi-film och syntmusikvideo, modernt och omodernt på samma gång – man har både sett det förr och ändå inte – på samma gång både tryggt och lockande.
nbsp;
