Ingen kommer undan

Det känns nästan förbjudet att gå runt bland de verklighetstroget, om än spartanskt, inredda tonårsrummen som alla har en egen historia att berätta – lite som att inkräkta på någons allra mest privata vrå eller som att besöka ett slags feel-bad-IKEA där ångesten nästan går att ta på. Många historier får plats på den förhållandevis lilla yta som är tillägnad utställningen.

Tio fiktiva ungdomsrum – fem tjejers och fem killars – berättar genom inredning, små anteckningar och andra detaljer tio sanna historier. I de flesta rum ligger också ett par hörlurar som låter en komma ännu närmare personen i fråga: här får man höra tankar och samtal som tydliggör historien som rummet redan skvallrat om.

Utöver de privata rummen finns ett klassrum där det i varje elevs bänk står illustrerat personliga tankar om tillvaron som alla på ett eller annat sätt relaterar till temat våld. På svarta tavlan står det skrivet ”Klass 9C:s gyllene regel: du ska behandla andra så som du själv vill bli behandlad”, ett påstående som i skolsammanhang blivit så uttjatat att det nästan känns ironiskt och så även i detta fall.

”Vi kallar den en utställning om dig för att du kommer att känna igen dig, vem du än är” står det skrivet i utställningsbroschyren. Och visst är det så – mycket i utställningen tycks nästan obehagligt välbekant. De små teckningarna och dikterna, tankarna som illustreras om man lyfter på skolbänkslocken och dagboken som ligger slängd på sängen med rosa överkast. Det är som att hastigt kastas tillbaka till högstadietiden och minnas alla funderingar och bekymmer: föräldra- och kompisrelationer, vikten av att bli omtyckt av andra, viljan att passa in och bara få vara som alla andra.

Samtidigt snuddar utställningen hela tiden vid att kännas något stereotyp och övertydlig; ungdomarna som gestaltas tenderar att uppfattas lite väl enahanda och någon ny ”tonårstyp” presenteras inte utan man faller tillbaka på typexempel så som den bråkige killen med problem hemma och tjejen med ätstörningar. Men, det är trots allt mycket svårt att inte bli berörd när man besöker rummen och tar del av de privata ägodelarna. Jag lämnar utställningen med en klump i magen som numera dessbättre är av övergående karaktär, till skillnad från under högstadietiden.