Utställning ska skildra mångfald

Ann-Sofie Wigg-Bodin är samordnare på Enheten för lika villkor, som på uppdrag av jämställdhetskommitén ska planera och genomföra mångfaldsutställningen. En arbetsgrupp bildades i höstas med företrädare för bland annat Esmeralda, SFQ Uppsala och studeranderepresentanter från olika kommittéer.
– Det är en jätteutmaning hur vi ska skildra mångfalden på ett bra sätt. Vi bestämde oss tidigt för att låta anställda och studenter komma till tals och berätta om sina positiva och negativa erfarenheter, då vi tror att människor kan känna igen sig i detta, säger Ann-Sofie Wigg-Bodin.

Berättelserna från studenter och anställda som används i utställningen ska skildra erfarenheter av att bryta mot normer relaterade till diskrimineringsgrunderna: etnicitet, funktionsnedsättning, kön, könsidentitet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och ålder, samt social bakgrund som också ingår i enhetens arbete.
– Utgångspunkten för utställningen är att det finns en mångfald på universitetet men att den inte riktigt syns idag. Vi vill lyfta fram personliga berättelser för att synliggöra normerna, öka medvetenheten bland studenter och anställda och för att kunna se var vi behöver sätta in våra insatser, säger Ann-Sofie Wigg-Bodin.

Utställningen kommer under hösten 2013 att flyttas runt på alla universitetscampus samt till universitetshuset. Förutom de personliga berättelserna ska utställningen innehålla bilder på situationer där normer begränsar. Dessa kommer att visas i stillbildsfilm på en skärm och man ska ha möjlighet att sitta ner och lyssna i hörlurar på de personliga berättelserna.

Fatma Aksal är koordinator på Esmeralda – en organisation som arbetar för att minska nbsp; den etniska och sociala snedrekryteringen till högre utbildning – och sitter med i utställningens arbetsgrupp. Hon är positivt inställd till att använda sig av konstnärliga uttryckssätt i diskussionen om mångfald.
– Jag tror på att bild och berättelser kan påverka. Vi på Esmeralda åker ofta ut och besöker skolklasser i vårt rekryteringsarbete och berättar om våra erfarenheter och hur vi har hamnat i en akademisk miljö trots att vi inte kommer från akademiska familjer. Detta gör skillnad, vi får reda på att en del ungdomar tänker att ”om han eller hon kan så kan jag också”, säger hon.
Fatma Aksal menar vidare att det är viktigt att de som inte känner sig hemma på universitetet får komma till tals och hon tror att utställningen kan påverka universitetets arbete med mångfald.
– När man synliggör rådande normer kan det ge ökad medvetenhet kring hur man bör ta emot och bemöta anställda och studenter på ett bättre sätt.

Med i arbetsgruppen sitter också Uppsala studentkårs jämlikhetsansvarige Aino Gröndahl. Hon ser ett tydligt behov av en utställning som belyser universitets normer och därmed även lyfter fram de som avviker från dessa.
– Det finns många osynliga normer på universitetet, allt från vad kurslitteraturen innehåller till vilka som studerar och vilka som inte gör det. Själva mångfalden bland studenter och anställda är en tillgång som behöver synas mer. När människor som avviker från normen träder fram med sina berättelser kan andra identifiera sig med dem och kanske våga vara öppnare själva.
Men om man får höra negativa erfarenheter av att bryta mot normer, kan inte det leda till att man känner sig mindre välkommen på universitet?
– Tvärtom, jag tror det kan vara skönt för folk att känna igen sig i negativa erfarenheter, för det bekräftar att dessa normer som man har uppfattat verkligen finns och att man inte är den enda som upplevt dem.