Heterogena avtryck på Grafiktriennalen
Utställningen visar upp en sådan konstnärlig och teknisk bredd att det egentligen behövs åtminstone två besök för att verkligen kunna fördjupa sig i varje unik idévärld. Genomgående är grafiken vald som teknik och många verk har också gemensamt att de uppvisar en viss kuslighet. Det är en kuslighet som ligger inte bara i motiven utan också i metoden, om det så handlar om tränålsgravyrernas omfamnande svärta och sprakande streck eller grafiska dubbelexponeringar där vardagsscener och objekt kommer till absurda möten, eller helt enkelt den negativets kuslighet som är själva tryckets mediala särskildhet. En yta lämnar avtryck på en annan.
Även om skaparna bakom Grafiktriennalen betonar tryckkonstens medialitet som ett av utställningens fokus är det inte något som alltid medvetandegörs i själva verken. De verk som gör detta utövar dock stor dragningskraft. Mitt i den permanenta samlingen porträtt av svensk adel har Tomas Colbengtsons Glaskåtan placerats, ett skört bygge av fyra glasplattor hophållna av hårda stålstänger som skjuter rakt igenom de fyra glasens röda porträtt av samer. Tyvärr har konstmuseet här inte införlivat den avtryckets aspekt som den för målningar på glas särskilda skuggan skulle lämna om skulpturen genomlysts. Det blir ändå en tydlig kommentar om vilka som får lämna avtryck i den kanoniserade kulturen, och på vilket sätt.
Också My G. Erikssons tavlor är spår av något som vanligtvis inte betraktats som konst, nämligen broderier och spets. Eva Agborg å sin sida har överfört tidningsutklipp till papper och textil, där de olika texturerna smälter samman och ger avtryck på varandra, sargade och kladdiga. Christina Wasserbergs Lake over the Earth och The gentle Wind ser ut som datorutskrifter som inte lyckats förstora motivet utan att lämna spår av den digitala bildens suddiga spräcklighet, till skillnad från det analoga tryckets tydliga konturer och djupa svärta. Tekniken är här giclée, som blandar just analog och digital. I Lina Nordenströms serie av tryckta böcker, bland annat Jag skriver INTE och Läs högt , sker istället en tillbakagång till det analoga boktryckeriet och ett utforskande av betydelsen av det tryckta ordets utformning för skrivandet och läsandet.
I Monika Vaicenavicienes Grannar, lönnblommor är det en annan aspekt av grafiken som kommer fram, nämligen dess förmåga till upprepning. Här ser vi som i ett botaniskt album, där lönnträd är tryckta på individuella lappar, spåren av en erfarenhet av lönnlövens och lönnträdens såväl upprepningar som individualitet när de sprider sig över trädgårdarna. Ellisif Hals och Susanne Skeides Åpent Kammer tar istället trycket till en skultpurell nivå, där en puppa av sammansatta kollage inbjudande öppnar sig mot oss. De olika mönstren bildar ett slags biotop eller heterotop, rörlig i dess slingrande och tänjande, där de kött-, växt- och ormskinnsliknande trycken smälter och krokar in i varandra. Denna heterotop där allt hakar fast i varandra skulle kunna stå som en bild för utställningen i stort, där Grafiktriennalen ger oss en särskild inblick i tryckkonstens heterogenitet men också utstakar gemensamma beröringspunkter för vad det innebär att göra grafiska avtryck.
