Från noll och framåt


I blått linne, trasig namnskylt och färgglada långkalsonger håller jag och min insparksgrupp på att försöka brotta ner en fadder. Jag är inne på min första vecka med pol. kandprogrammet, och för att denna alla-mot-en-wrestling ska vara en utmaning har vi parats ihop två och två och bundits ihop med rep. I någon sekund hinner jag reflektera över det absurda i att ett gäng unga vuxna, varav några en dag kanske blir ministrar eller diplomater, står spexigt utklädda på en gräsplätt och vrålar hesa hejaramsor mitt i en gladiatorisk kamp. Sedan lyckas jag och min nya insparkskamrat halta fram och få in en tackling, och hurraropen och adrenalinet överröstar snabbt tankarna.

Det här är det bästa med insparken – att vi enkelt kan komma in i en gemenskap genom roliga samarbetslekar och knäppa utklädnader. Men vi klär inte ut oss bara för att roa varandra. Vi drar på oss insparksdräkter så att de identitetsmarkörer som vanligen uttrycks genom våra klädval kan försvinna. Vårt yttre nollställs så att vårt inre kan mötas med mindre fördomar och mer skratt. Ur den synvinkeln tycker jag inte att begreppet nollning bär på något negativt. Vi bara börjar om från noll helt enkelt, så att vi tillsammans kan röra oss framåt.

Lundsberg ger dock en dålig smak i munnen. Brännmärkningarna med strykjärnet gör det lätt att tappa tron på initieringsriter. Men Lundsbergseleverna har totalt missförstått insparkandet, för de förenar inte de yngre. De förnedrar de yngre. De kränkningar som sker leder endast till en cirkel av pennalism som förs vidare till nästa generation.

Vi får inte glömma bort att värna om vår inkluderade insparkskultur. Den är skörare än vi tror, men också finare än vi förstår.


Annons

Annons

Läs mer

Det är en måndag. Jag står och mockar hästbajs, i vanlig ordning, när mobilen slinker upp ur fickan för att kika om det…
När jag och mina gamla kursare på litteraturvetenskapen pratade om framtiden skämtade vi ofta om att bli så kallade…