Flyktig julefrid

December 2008. Det är veckan före lucia. Jag är 20 jordsnurr, tillfälligt inflyttad i huvudstaden och inte oväntat lite allmänt småstadsvilsen. En fredagskväll efter ett arbetspass på krogen där jag jobbar tar jag gröna linjen hemåt. Stockholm vimlar. En del av vimlet inklämt i tunnelbanevagnarna. Jag trängs med snoriga midvintermänniskor som är på väg hem, bort eller ut i natten, kliver över en spya och delar säte med ett gladlynt gäng i Bajenhalsdukar.

När vi passerar T-centralen stiger en skara om fyra ungdomar med färggranna mössor och kånkenryggsäckar på. Tåget skramlar vidare och kvartetten bryter plötsligt ut i stämsång, Hela vagnen tystnar som om någon beordrat ”freeze”. Alla tittar nyfiket och en smula andäktigt upp från sina telefoner och halsdukar medan ”Jul, jul, strååålande jul” stillsamt klingar ut ur kvartettens munnar. De står i ring, med huvudena tätt ihop, och verkar totalt omedvetna om vilken inverkan de har på kaoset runt omkring sig. ”Eviga lääängtan till ljuuus och frid”. Det är vackert. Och otippat. Jag kommer på mig själv med att fånle.

En knapp minut varar förtrollningen. Sedan tar en kille i Bajen-flocken över: ”Tomten, tomten, tomten har en stor kuk ”, sjungskriker han (enstämmigt) nöjt. Folk flinar till, suckar och vänder ner sina ansikten igen. Nattsorlet och fylletjötet tar åter fart. De fyra kånkenryggsäckarna stiger av.

Den beryktade julefriden lär vara lika flyktig som lyckan. Hela december jagar vi efter den: myset, känslan, stämningen, lugnet. Varje år är den lika svår att fånga, varje år lika lätt att rusa förbi. Men ibland slår den till. Om än i ungefär 53 sekunder i en tunnelbanevagn på gröna linjen som luktar glöggspya.