Självbild bortom min yrkesroll
När jag var 14 år började jag drömma om att bli fotograf. Jag tog alla kurser skolan erbjöd, var assistent hos en fotograf och till slut började jag ta egna uppdrag. Jag skaffade en egen fotofirma men det var inte tillräckligt för att gå runt ekonomiskt. Därför jobbade jag extra i en bar och i en sängbutik. När jag träffade nya personer lät jag bli att säga ”jag är fotograf”, utan sa istället blygsamt att jag jobbade i bar, sålde sängar och tog bilder ibland.
nbsp;
Varför har vi så lite kontroll över vår egen självbild? Precis som för de flesta andra, definieras min självbild inte främst av vad jag är passionerad över att göra, utan snarare av vad jag får betalt för. Vi låter vår egen självbild definieras av vilka kompetenser som vår omgivning är villig att betala oss för.
När jag pluggade i Iran blev jag varse motsatsen. Här märkte jag snabbt att även om de flesta studerar eller jobbar med något helt orelaterat till sina intressen så sätter det inte gränserna för identiteten. En läkarstudent kunde absolut kalla sig för poet och en ingenjör för skådespelare. nbsp; Den iranska självbilden tycks alltså inte cementerad i en yrkesroll, utan snarare i vad man älskar att göra. Är det inte tid för oss att också utveckla sättet vi definierar oss själva och varandra?
nbsp;
Mitt förslag är att nästa gång du träffar en ny person; fråga vad personen gillar att göra, snarare än vad hen studerar eller arbetar med. Kanske har konstvetarstudenten och läkarstudenten mer gemensamt än väntat?
