Det börja me en cigg, va

Plötsligt infinner sig den där ökända spontaniteten som jag har hört att folk utan en pinne i röven stundom upplever.
Kulörta glödlampor svajar lätt för vinden på slingan som sträcker sig mellan de två stora träden i Svantes trädgård. Musiken – jag tror det var jazz – är precis lagom hög och liksom nästan harmoniserar med det lagom berusade sorlet från besökare höga på den livslust man bara upplever när det äntligen går att andas ordentligt igen sedan den första snön föll i november. Kvällen är två öl ung och mörkret har ännu inte vågat ge sig till känna.
Det går inte att värja sig. Jag får så kallad ”feeling”.
Satan.
Eftersom båda i mitt sällskap precis har ställt sig i den lite orimligt långa barkön har jag ingen naturlig riktning i vilken jag kan förlösa den här feelingen. Istället skannar jag av området med den sociala radar jag inte visste att jag hade och hittar en grupp internationella studenter som sitter och röker vid bordet bredvid. Bingo.
Jag som i princip inte har hållit i en cigg sedan stora feströkningsåret 2007/2008 bjuder in mig själv på ett bloss (förlåt, mamma och pappa). Det smakar för jävligt. Därefter spyr jag ur mig standardfraser på löpande band:
”Oh, you have studied in Växjö? I come frome Växjö ” (Vem fan bryr sig?)
”Can you teach me to say something in your language?” (Varför? )
”I would love to go to your country some day ” (Skulle hellre äta en rågad portion bajs.)

Vid det här laget har mitt sällskap återvänt från baren och slår sig motvilligt ner vid mig och mina nyfunna ciggvänner. Nu finns ingen återvändo.
Ciggängets frontfigur, vi kan kalla honom Usch, blir snabbt lite väl närgången. Ni vet på ett sådant sätt att det är omöjligt att säga något om det, för han gör det så subtilt att om jag skulle påtala att det gjorde mig obekväm så skulle istället jag bli den vidriga personen som ens kan antyda att hans idoga klappande på ryggen och midjan skulle vara något annat än vänskapligt. Så jag försöker istället göra mig kvitt hans klappningar genom den gamla klassikern ”So Usch, have you met my boyfriend?” Inte ens den funkar. Istället följer ytterligare två timmar av ”Did you know Linné was originally from Småland?” varvat med klappande längs med ryggen.

Därefter lämnar vi äntligen Svantes och går hemåt. Utan feeling, men med en ny Facebook-vän. Usch skriver redan nästa dag och undrar om vi vill hitta på något.

I alla fall, det jag vill ha sagt är – sitt stilla i båten om ni får två-öls-feeling på nation, kids, det är inte värt det.